Vikten av planering och att vara utan den

Etiketter

ADHD, Autism, Ångest, Depressivitet, Gråt, Kalender, Ledsen, NPF, Oro, Planering, Rutiner, Struktur, Trötthet, Utbrott

Jag har känt mig trött i dag, som vanligt. På sätt och vis. Det är torsdag, så jag hade städning på schemat efter att jag varit på Dynamo. Dessutom så lämnade jag återvinningen med en personal. Skönt att ha det överstökat. Fast ja, trött.

I går bröt jag ihop när all planering fallerade. Med ett ombokat möte blev tiden plötsligt min fiende. Efter att ha gråtit och så vidare fick jag timmarna att gå tills nästa möte. Bland annat med att planera prank med en personal, som jag nämnde i inlägget jag skrev i morse. Vad gör du när du ska fördriva tid?

Snart är det också helg, vilket också är stressande. Varför kan jag inte bara ta en dag i taget? För att jag har Aspergers syndrom förmodligen. Jag måste planera. Dels för att må ok, inte för andras skull. Känner du att du måste planera för andras skull, eller för din egen? Okej, jag älskar min kalender. Utan den? Jag vet inte. En gång, för några år sedan tappade jag bland annat min kalender på ett pendeltåg i Norrköping när jag var på väg till en festival. Galet nog fick jag tillbaka väskan.

Utan rutiner och planering hade det nog varit mycket kaos i min Asperger-hjärna. Så jag håller noga koll på mina grejer. Fast det händer att jag tappar bort saker, men då är jag oftast riktigt stressad. Tappar du ofta bort saker?

Det blir väl allt för i kväll. God natt <3

Rädsla/oro – En hinna av inre kaos

Etiketter

Aggressivitet, Autism, Ångest, Blandepisod, Blandtillstånd, Depression, Fobi, Humör, Humörsvängningar, Hypomani, Irritation, Kommunikation, Mani, NPF, OCD (obcessive-compulsive disorder), Oro, Passiv-aggressivitet, Planering, Rädsla, Stänga av, Stress, Temperament, Tvångssyndrom, Utbrott

Rädsla påverkar oss alla. Mer eller mindre. Jag tror att hur vi handlar handlar mycket om rädsla. Inte bara, men en hel del. Det är olika för oss vad vi är rädda för. Delvis kan det vara svårt att förstå andras rädslor, i alla fall för mig. Fast ingen rädsla är löjlig.

Om jag skulle räkna upp mina rädslor och göra en lista – den skulle nå oanade proportioner. Själva kärnan är att inte låta ens rädslor förstöra ens liv. Mina OCD (obcessive complusive disorder, tvångssyndrom) är en balansgång. Det är nog en av de saker som jag är mest rädd för – att insjukna på riktigt igen. Jag blir väldigt rädd när mina tvångstankar börjar ta över mitt medvetande, bit för bit. Rädslan för att bli (hypo)manisk eller deprimerad är också något jag får leva med, för bipolär sjukdom är ett kroniskt tillstånd.

Jag ska inte nämna alla mina rädslor i det här inlägget, men jag ska dela med mig av vissa saker. Jag anser att oro och rädsla går in i varandra – delvis. Varje morgon när jag vaknar oroar jag mig för att det ska hända någonting som förstör mitt humör. Till exempel något som ökar på min stress. Som att någonting i min planering ska bli inställt. Att min vape ska vara trasig. Eller just det med e-ciggen är något jag oroar mig för varje kväll, snarare. Jag oroar mig alltid väldigt mycket för allt som har med kommunikation och planering att göra. Att det ska hända något som förstör precis allt.

Det är ofta svårt för mig att kontrollera mitt humör, vilket tar oerhört mycket energi alla gånger. Jag är rädd att någonting ska irritera mig, att jag inte ska kunna kontrollera mig eller att jag ska stänga av helt. Med stänga av menar jag att jag slutar lyssna och ta in om det blir för mycket för mig.

Har ni några tankar ni vill dela med er av angående detta? <3

Bra besked: Tillbaka på plats – Dynamo

Etiketter

Ångest, covid-19, Fotled, MISA, Rutiner, Utbrott

För någon timme sedan fick jag positiva besked från MISA. För några dagar sedan skrev jag att troligtvis inte får återvända på måndag, men nyss fick jag reda på att jag får det! Hell yes. Jag trodde aldrig att det skulle gå igenom, men det gjorde det!

Det här var fantastiska nyheter, men det känns konstigt – nästan nervöst – att återgå till de rutiner jag hade innan covid-19. För jag har ju varit hemma sedan slutet på mars. Det ska blir så otroligt skönt att slippa solen som lyser rakt igenom persiennerna när jag ska jobba framför datorn. När man öppnar balkongdörren är det så mycket jobbiga ljud från gatan, brummande. Sedan när man ska ut med sin e-cigg så är det en hel drös med dagisbarn som tar upp hela uteplatsen. Hejdå till allt det där! <3

Däremot kommer alla att kunna se mina utbrott, ångestattacker, varje gång jag spiller, trampar snett med föttterna, pruttar, rapar.  Fast det SKITER jag i! <3 Tur att jag har praktik i en väldigt accepterande miljö.

 

Sanningen bakom mina frustrationsutbrott

Etiketter

Acceptans, Aggressivitet, Frustration, Gråt, Irritation, Självdestruktivitet, Självmordstankar, Tomhetskänslor, Trichotillomani, Upprörd, Utbrott

När jag får utbrott över någonting över en förändring eller någonting som jag inte klarar av att göra känner jag mig otroligt ensam och annorlunda. Då hatar jag mig själv mer än vanligt. Jag gråter, kan inte andas. Jag gillar inte att erkänna det, men jag slår mig själv – det är går knappt att kontrollera. Jag rycker/drar ut hår, så kallad trichotillomani – förut har jag haft mycket svårare problem med det. Nu är det mest stress och ångest som utlöser det beteende.

Det här låter kanske överdramatiskt för er, men varsågoda – här har ni verkligheten bakom mina utbrott. Jag har i alla fall kommit ur det värsta av mina självskadebeteenden. Jag har väldigt svårt att kontollera mina impulser när jag är mitt inne i ett utbrott. Fast det är nog en bedömningsfråga vad som räknas som självskadebeteende och inte.

Jag har haft ”utbrott” sedan jag var lite. Dunkar huvudet i väggen, gråter okontrollerat, får panik. När jag gick i låg- och mellanstadiet blev jag utkastad från lektioner på grund av detta. När jag blev äldre lämnade jag klassrummet så fort som möjligt. Mina medstudenter har nog alltid varit osäkra hur de skulle bemöta mig, om ni förstår vad jag menar. Tror jag i alla fall.

Nog är jag fortfarande upprörd om hur jag blev bemött när jag var barn, eller ja, i allmänhet. Fast man kan inte ändra på det förflutna, om det som hänt. Tyvärr blir det säkert värre om man försöker förtränga det. Det är bättre att acceptera det, fast det betyder inte att man behöver gilla det.