Schemalägga utbrott?

Etiketter

Berätta aldrig det här, covid, Frida Boisen, Gränsland, Känslor, Städning, Tankar, Vaccination

Det har varit en smått annorlunda dag. För det första har jag jobbat hemma, på grund av de flesta på LSS-boendet har vaccinerats för covid. Sedan har jag haft schemalagt städning, som vanligt. Med ”schemalagt” menar jag inte att det är skett automatiskt. Haha, jag ville bara vara tydlig med det. Som en all inclusive-dust sucker. Eller vad skulle ni kalla denna städmaskin? Ska den kunna laga mat eller inte? Skulle ni vilja ha den eller inte?

Jag har fortsatt läsa ”Berätta aldrig det här” av Frida Boisen. Den lämnar nog ingen oberörd, på något sätt. Alla reagerar inte på saker och ting, men jag tror att detta är en bok som man inte glömmer i första taget. Tårar, ångest, glädje, ilska, frustration.

Dock känner jag mig lite snurrig över att det pågår mycket just nu, både inom mig – vad jag kan kontrollera och ej. Fast också andra ting som är helt okontrollerbara. Gränslandet mellan dessa är förvirrande.

Promenad/ walk – on the ”the open road”

Etiketter

2020, Balans, Gråt, Känslor, Motorik, Planering, Promenad, Tankar, Tårar, Vår 2021, Vinter

När tårarna är slut, finns bara verkligheten. Eller? Det var det som kom upp i mitt huvud precis när jag skulle börja skriva, men det är inte sant till max. Ibland, men inte fullt ut. Alla människor uttrycker sig känslomässigt på olika sätt. Jag brukade vara någon som grät ofta, när jag var upprörd, men jag tror att mina mediciner har trubbat av den möjligheten en aning. När jag väl gråter känner jag mig ofta lättad efteråt.

Jag har sovit rätt bra under natten och är utvilad. I början av dagen var jag på promenad, som ni ser i inlägget innan. Det var skönt att komma ut. Det har inte blivit några promenader under vintern, när det var som kallast – mest på grund av halkan. Min balans är för dålig, för att jag ska orka ge mig ut och ramla. Risken är akuten, om jag skulle stuka foten. Okej, nu spårade det lite – jag planerar för detaljerat, tror jag. Det kan vara både fördel och nackdel.

Tankegångar kring ett förfall

Etiketter

Arbetsförmedlingen, Attention, Autism- och Aspergerförbundet, Autism- och Aspergerföreningen, Ekonomiskt Bistånd, Epidemi, Försäkringskassan, Funktionsrätt, MISA, Pandemi, Politik, Samhälle, Socialförsäkring, Socialförvaltningen, Stockholm, Tankar

Höghusen. Mörkret. Fallit. Ett rop – inget högt. Tyst i ett vitt Stockholm.

Det finns mycket som gör att vi fryser till is. Kanske inte fysiskt, men psykiskt. Man kan ha tänkt sig en situation på ett visst sätt, men när man väl hamnar i den – i verkligheten – splittras en spegel invärtes. Jag må låta dramatisk, men så är det ofta. Speciellt i efterhand. Tårarna kommer inte alltid direkt. Ibland viskar de ”inte nu”…

Jag har inte gråtit, utan flummar bara med orden. Skriver det som faller mig in. Mina tankegångar kan vara väldigt långsökta. Till viss del en slump att jag kommer in på en viss tankegång. Hur är det för dig?

En hinna, en dimma utan slut, ligger över Stockholm. Nyhetsflöden fylls av den ena röran efter den andra. Inte bara om covid, även om mycket är relaterat till just det. Det här med att man har upptäckt brister hos Försäkringskassans handläggning, eller åtminstone först pratat om den i media under pandemin. När fler drabbas. Fast jag och många andra hade stora problem med Försäkringskassan innan pandemin. Vem brydde sig då? Det var mest föreningar som Attention, Autism- och Aspergerförbundet och Funktionsrätt som såg. Även Arbetsförmedlingen, MISA och Socialförvaltningen visste om problemet. Min poäng är att prioriteringen för denna typen av ärenden var inte hög innan pandemin. Jag ska vara tydlig med att jag inte förminskar de som har fått problem med Försäkringskassan under pandemin. Det jag menar är att: Måste det ställas på sin absoluta spets innan politiker, media och andra inflytelserika aktörer ser – verkligen ser – ett enormt samhällsproblem?

Fotsteg, klampar, över mina tankar. Försöker

Etiketter

1997, 747, Håll käften, Isola, Känslor, Kent, Tankar

Tunnel, avfart

När taxametern slagits på

Försvinner allt i regnet utan spår

Och som en viskning

Ser vi syner nu igen

Det här är nåt som inte ens har hänt

~ Kent (1997) ~

Jag älskar den här låten, 747. Den är lugn, överslätad panik. Krossat glas, med lugn blick – över världen.

Snurrar runt. Mellan gator och torg. Torkar invärtes tårar. Rent bildligt, men ändå så äkta. Tydligt, som nagellack mot krossat glas.

Tankarna vill inte tystna. Fast det gör de aldrig någonsin, känns det som. Lugnar dina tankar ned sig? I vilka situationer? Min hjärna borde ha exploderat för länge sedan. Rätt häftigt, egentligen, att så mycket skit får plats på så lite yta. Kan tyckas udda. Fast vanligt. Eller något åt det hållet.

Jag funderar, som vanligt, på att det är fredag. Hur jag ska lägga upp den. Det finns saker som är planerade, men ni vet – min vanliga oro.

Ibland vill jag bara misshandla sönder mina tankar – bara så att de någon gång håller käften. Skämt åsido…

Tankar, mot tangenter – persienner

Etiketter

Dagens nyheter, Diskriminering, Expressen, Förnedring, Filosofi, Hot, Kent, Kommentarer, Mobbing, Näthat, Tankar, Trakasserier

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men ändå fortsätter fingrarna fladdra över tangenterna. Som om det inte fanns någon morgondag. Det förväntar man sig – men kan man verkligen vara säker? Realistiskt sätt kommer det att vara så, men man vet ingenting om det som inte har hänt.

Det känns som att jag har haft Kent i bakgrunden på i timmar nu. Inte mig emot. Det gör ingenting. Rätt lugnande. Jag förstår egentligen inte varför folk tycker att deras låtar/texter är ”deppiga”. Okej, ett fåtal är det. Möjligtvis. Fast jag tycker att många av deras låtar har mycket tempo. De flesta är också jävligt bra.

Det känns som nättidningarna har en tävling om vem som lägger upp den mesta flippade nyheten. Eller vem som får mest ”klick” på sociala medier, som Facebook och Instagram. Alla näthatskommentarer. Varför kan folk inte bete sig på nätet? Sluta trakassera, diskriminera, hota, mobba, förnedra. Ni skrämmer människor till tystnad. Det börjar kännas som en trend. En helt flippad trend.

Hur vitt är allt omkring oss – egentligen?

Etiketter

2021, covid-19, Filosifi, Kaffe, Poesi, Tankar, Valör, Vinter, Vitt

Omgiven av vitt. Faller från himlen. En glittrande. oskuldsfull kristall i taget. Gråter? Kanske. De flyger runt, nedåt – men är de verkligen här? I nuet. Flyr det från något? Himlen… Är den helt oskyldig?

Utomhus är allt vitt. Jag vaknade kl 11 till en smått kall lägenhet. Det viktigaste att ta itu med var – förutom att överleva – var att göra handla och göra i ordning matlådor till nästa vecka. Ett paket behövde hämtas också. Jag gjorde ett tappert försök att hämta det i går, men jag glömde mitt ID hemma. Sedan jag köpte en ny telefon har jag försökt omorganisera mina kort. Jag kanske bör tänka över det igen.

Jag känner att måendet är okej i dag. Inga större, kaotiska känslor eller förrädisk ångest. Nu sitter jag här och dricker kaffe, kollar ut genom fönstret. Det händer inte så mycket nere på gatan. Folk passerar. Snön och isen försöker samarbetar. Covid-19 är nog mer eller mindre i allas sinnen. Ibland sätter det sig i kroppen. Som oro, ångest, nedstämdhet. Vitt är ingen färg, utan en valör.

Jag hoppas att ni har en bra söndag. Kram <3

Känslomässigt, nostalgiskt, rutinmässigt. Som en skepnad

Etiketter

Demokratipiloterna, Dynamo, Fredag, Humör, Humörsvängningar, Känslor, Lillebror J, Mozarella, Pasta, Pesto, Rutiner, Solsidan, Struktur, Tankar, tomat, Trötthet

Mitt humör, eller möjligtvis känslomässiga svängningar, är oberäkneliga. I alla fall inombords, men det är inte alltid de märks utåt. Lite obehagligt ibland.

Efter att jag var på Dynamo handlade jag lite saker till i morgon. Lillebror J fyller år då. Eller.. Egentligen är han väl inte så liten längre. I mitt huvud är dock min lilla, söta skitunge. Jag lovade mamma att köpa vegansk mozzarella, för han vill äta pasta med pesto och tomat/mozarella-sallad till. En vegansk variant. När jag var växte upp åt vi alltid det på fredagar. Pappa gjorde alltid hemgjort pesto då. Det är väl någon slags nostalgi i det hela. Har ni någon nostalgi-maträtt från när ni växte upp?

Jag har känt mig trött sedan jag kom hem. Mer i kroppen. Fast det är väldigt standard för mig – att vara helt slut när jag kommer hem. Sedan att det är fredag gör, för min del, att jag känner mig ännu mer trött – i psyket, mer. Som ni säkert vet, så fungerar jag inte så bra på lediga dagar. De utan rutiner. Speciellt om det inte finns något klockslag att anpassa sig till, som man kan bygga resten av dagen kring.

Nu ska jag återgå till att kolla på Solsidan. Hoppas ni får en skön fredagskväll. TACK för att just du läser min blogg! <3

Eko av skor? Jag vet inte

Etiketter

Eko, Filosofi, Funderingar, Ljud, Neuropsykiatri, Neuropsykiatriska funktionsnedättning, NPF, Psykiatri, Skor, Skoskav, smartpsykiatri, Tankar, Trötthet

Som ni vet, så funderar jag mycket. Över allt. Över inget. Det händer så mycket skruvande, helt ofattbara saker. Runt om, i världen. I Sverige. I mitt huvud.

Ni kanske tycker att jag är lite tjatig angående den här eko-grejen. För att vara tydlig, så menar jag inte ”ekologiskt” utan ett eko-ljud. Det reflekteras tillbaka, så att det känns som ett separat ljud. Det känns lite som att en tanke som man bekräftar studsar tillbaka som en ”påbyggd” version av den ursprungliga tanken. Förstår ni hur jag menar? Som en modifierad version av sig själv.

Den här dagen har väl varit helt okej, rätt lugn. Fast tröttheten kroppen, efter allt, har hängt med sedan jag kom hem. Ja, som vanligt då. De nya vinterskorna fungerar bra. Inget skoskav än så länge. För mig är skoskav en följeslagare när jag börjar använda nya skor, men den här gången syns de inte – än så länge. De är inte vrålsnygga, men är de bekväma så SKITER jag i det. Vettigt? Antagligen. När jag var i senare tonåren gick jag runt i klackar som var många centimeter…

Jag läste ett inlägg på smartpsykiatri.se som är skrivet av en specialistläkare som har NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). Intressant!

Tro på tårar?

Etiketter

1989, Eko, Känslor, Nedstämdhet, Ståaldrigstill, Tankar, Tårar, Thåström

Varje dag av mitt liv,

Varje andetag tar tid.

Jag står aldrig still.

– Thåström (1989)

När man fruktar sina känslor. Trampar runt i cirklar. Gråter längs vägen. Vilken jävla väg?

Jag har, generellt sätt, inte mått bra i dag. Det är för mycket runtomkring, som snurrar i huvudet. Egentligen vill jag bara skrika i frustration, men det riskerar att studsa tillbaka – som ekot du inte vill ha. Eller en pendel. Som går samma väg hela tiden. Samma hjulspår. Pendel kanske inte stämmer in så bra på hur jag känner, men ibland kanske. Det är att inte ha någon kontroll på sina känslor, som kan vara jobbigt.

Det här blir rätt snurrigt. Jag vill skriva om någonting annat än hur lite jag orkar med allting. Tårarna viskar hopplöshet. I alla fall denna dag.

Distanserad

Etiketter

Ångest, covid-19, Känslor, Klysch-town, Klyscha, Oro, Social ångest, Sociala koder, Sociala samspelet, Sverige, Tankar, Tankeställare, Trötthet

Jag känner mig distraherad av mina tankar. För mycket. Nyss var jag på gång att göra matlådor och sedan ringde ett samtal. Strax efter det ryckte jag nästan till när jag insåg att jag glömt mat på spisen. Aningen förvirrande. Min hjärna försöker fly från ångest, men lyckas bara halvdant.

Fast jag sov bra i natt, så känner jag mig inte riktigt utvilad. Som att jag inte riktigt var närvarande i sömnen. Kanske. Jag känner mig … Som att mig personliga stalker är ångesten. Den väntar runt hörnet, rent bildligt. Varje fotsteg, varje andetag, varje hjärtslag. Åtminstone i perioder, även om förklaringen (det kursiva) var något klyschig.

Klyschornas dans? Inte min blogg. Det passar väl inte min personlighet. Ofta är det standard att man ska vara ”bra” om någon frågar hur man mår. Speciellt om det är någon man inte har en nära relation till. Jag har alltid haft problem med den sociala regeln, för att jag inte förstår varför man ska ljuga om hur man mår. För så reagerade jag när jag insåg vad jag betydde. Samband i det så kallade sociala spelet är en enorm tankeställare för mig. Nu säger jag något neutralt – att det funkar, är okej, flyter på – om jag får frågan, men inte vill prata om det.