Student 2010: En verklig mardröm

Etiketter

Alkoholmissbruk, Anorexi, Ångest, Bipolär, Depressivitet, Destruktivitet, Mani, Självdestruktivitet, Självförakt, Självskadebeteende, Student 2010, Tablettmissbruk

Det är den 4:e juni 2020. För 10 år sedan, exakt, tog jag studenten. Enligt många andra som har tagit studenten är det en viktig dag att komma ihåg. Glädjen, lyckoruset, flaket, studentskivan. För de som ska ta studenten väntar de sig den lyckligaste dagen i hela deras liv.

Jag kände bara smärta. Ingenting var kul. Min psykiska ohälsa var existerande i hög grad. Det sista halvåret innan studenten spårade det ur. Alkohol kombinerat med psykofarmaka – ramlade ner för en rulltrappa – polisen – Maria Ungdom. Anorexi. Stress. Extrem ångest. Bipolär debut – Mani – riskbeteende – psykakuten. Sjävmordstankar. Flera depressioner. Blandade mani/depressiva skov. Folk blev rädda för mig. Gråt på toaletterna i skolan. Självskadebeteende. Bantningstabletter. Alkoholmissbruk. Alvedonmissbruk. Olämpligt beteende, eller vad man ska kalla det. Jag var inlagd på slutenpsykiatrin i bland.

Mitt i allt det här tog jag studenten på naturvetenskapliga programmet med mer än godkänt i snitt. Vad spelar det för roll när man ändå inte vill leva? Jag kritiserade mig själv, men det har jag försökt sluta med i dagens läge. Det tog många, många år. Jag har hatat mig själv så länge jag kan minnas, men försöker att undvika att skada mig själv. Fast det sitter så djupt, självhatet. Jag har haft många olika självskadebeteenden och det är svårt att veta hur man lever fri från dem. Jag har ändå kommit en bit i från det värsta. Alkoholen, skärandet, brännandet med cigaretter, skapa enorma blåmärken. Ärren på kroppen påminner en om det som var och vad det helst inte får bli.  Allt det här är inte mycket jämfört vad jag har gått igenom de 10 följande åren.

Kampen pågår ständigt. Det är bara det att den 4 juni varje år blir jag påmind om allt detta. För mycket. För starkt. För det finns där, absolut. Som en utväg. Fast jag försöker hitta alternativ till det destruktiva. Jag försöker.

Ett förflutet nu

Etiketter

Alkohol, Ångest, Depressivitet, Ensamhet, Kaos, PTSD, Självdestruktivitet, Självförakt, Självmordstankar, Trauma

Här sitter jag. Vid mitt skrivbord. Röster från gatan nedanför. I rummet: En hinna av en odefinierbar oro. Som vinden. Är det någon bakom mig? Vill någon mig illa?

Datorn puttrar. Som ett dovt ljud av kaffebryggaren. För det där rummet är så tyst. Små fragment av eko. Tystnar så fort det kommer. Bilarna kör förbi. Eller är det bilar? Så dovt! 

Skratt från gatan. Ibland kanske de skrattar åt mig. Det är en naturlig instinkt hos mig. När det förflutna gör sig påmint. Ärren på armarna. Även om det var långt tillbaka i tiden, så minns jag ändå den smärtan man aldrig skulle gå över. Har den det? Blåmärkena. Som om de aldrig fanns.

Blodet. Det sipprar ur. Tömmer allt på det man trodde var livet. Cigaretterna gjorde så många hål i min hud. Den skriker och smärtan är obefintlig. Som om den aldrig fanns. Som alkoholen mot strupen. En trasig flaska. Eller var det glas?

Fan, jag vill inte minnas

”Hur känner du nu? Känner du någonting?” – Kent

Etiketter

Ångest, Borderline, Depressivitet, Kedjetäcke, Kent, Självförakt, Tomhetskänslor

Jag känner mig ledsen och tom i dag. Inte vågar jag känna efter heller. I går blev det väldigt jobbigt känslomässigt, men jag lyckades i alla fall fälla några hopplöshetens tårar. Jag låg under kedjetäcket och lyssnade på musik. Grät. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det vet jag fortfarande inte, känns lite som att jag låtsas må bättre än jag mår. Jag hatar mig själv. Det kan jag inte förneka. Saker och ting fungerar inte så i slutändan.

Denna låt går på repeat i dag:

~

KRAM