Student 2010: En verklig mardröm

Etiketter

Alkoholmissbruk, Anorexi, Ångest, Bipolär, Depressivitet, Destruktivitet, Mani, Självdestruktivitet, Självförakt, Självskadebeteende, Student 2010, Tablettmissbruk

Det är den 4:e juni 2020. För 10 år sedan, exakt, tog jag studenten. Enligt många andra som har tagit studenten är det en viktig dag att komma ihåg. Glädjen, lyckoruset, flaket, studentskivan. För de som ska ta studenten väntar de sig den lyckligaste dagen i hela deras liv.

Jag kände bara smärta. Ingenting var kul. Min psykiska ohälsa var existerande i hög grad. Det sista halvåret innan studenten spårade det ur. Alkohol kombinerat med psykofarmaka – ramlade ner för en rulltrappa – polisen – Maria Ungdom. Anorexi. Stress. Extrem ångest. Bipolär debut – Mani – riskbeteende – psykakuten. Sjävmordstankar. Flera depressioner. Blandade mani/depressiva skov. Folk blev rädda för mig. Gråt på toaletterna i skolan. Självskadebeteende. Bantningstabletter. Alkoholmissbruk. Alvedonmissbruk. Olämpligt beteende, eller vad man ska kalla det. Jag var inlagd på slutenpsykiatrin i bland.

Mitt i allt det här tog jag studenten på naturvetenskapliga programmet med mer än godkänt i snitt. Vad spelar det för roll när man ändå inte vill leva? Jag kritiserade mig själv, men det har jag försökt sluta med i dagens läge. Det tog många, många år. Jag har hatat mig själv så länge jag kan minnas, men försöker att undvika att skada mig själv. Fast det sitter så djupt, självhatet. Jag har haft många olika självskadebeteenden och det är svårt att veta hur man lever fri från dem. Jag har ändå kommit en bit i från det värsta. Alkoholen, skärandet, brännandet med cigaretter, skapa enorma blåmärken. Ärren på kroppen påminner en om det som var och vad det helst inte får bli.  Allt det här är inte mycket jämfört vad jag har gått igenom de 10 följande åren.

Kampen pågår ständigt. Det är bara det att den 4 juni varje år blir jag påmind om allt detta. För mycket. För starkt. För det finns där, absolut. Som en utväg. Fast jag försöker hitta alternativ till det destruktiva. Jag försöker.

Sanningen bakom mina frustrationsutbrott

Etiketter

Acceptans, Aggressivitet, Frustration, Gråt, Irritation, Självdestruktivitet, Självmordstankar, Tomhetskänslor, Trichotillomani, Upprörd, Utbrott

När jag får utbrott över någonting över en förändring eller någonting som jag inte klarar av att göra känner jag mig otroligt ensam och annorlunda. Då hatar jag mig själv mer än vanligt. Jag gråter, kan inte andas. Jag gillar inte att erkänna det, men jag slår mig själv – det är går knappt att kontrollera. Jag rycker/drar ut hår, så kallad trichotillomani – förut har jag haft mycket svårare problem med det. Nu är det mest stress och ångest som utlöser det beteende.

Det här låter kanske överdramatiskt för er, men varsågoda – här har ni verkligheten bakom mina utbrott. Jag har i alla fall kommit ur det värsta av mina självskadebeteenden. Jag har väldigt svårt att kontollera mina impulser när jag är mitt inne i ett utbrott. Fast det är nog en bedömningsfråga vad som räknas som självskadebeteende och inte.

Jag har haft ”utbrott” sedan jag var lite. Dunkar huvudet i väggen, gråter okontrollerat, får panik. När jag gick i låg- och mellanstadiet blev jag utkastad från lektioner på grund av detta. När jag blev äldre lämnade jag klassrummet så fort som möjligt. Mina medstudenter har nog alltid varit osäkra hur de skulle bemöta mig, om ni förstår vad jag menar. Tror jag i alla fall.

Nog är jag fortfarande upprörd om hur jag blev bemött när jag var barn, eller ja, i allmänhet. Fast man kan inte ändra på det förflutna, om det som hänt. Tyvärr blir det säkert värre om man försöker förtränga det. Det är bättre att acceptera det, fast det betyder inte att man behöver gilla det.

Ett förflutet nu

Etiketter

Alkohol, Ångest, Depressivitet, Ensamhet, Kaos, PTSD, Självdestruktivitet, Självförakt, Självmordstankar, Trauma

Här sitter jag. Vid mitt skrivbord. Röster från gatan nedanför. I rummet: En hinna av en odefinierbar oro. Som vinden. Är det någon bakom mig? Vill någon mig illa?

Datorn puttrar. Som ett dovt ljud av kaffebryggaren. För det där rummet är så tyst. Små fragment av eko. Tystnar så fort det kommer. Bilarna kör förbi. Eller är det bilar? Så dovt! 

Skratt från gatan. Ibland kanske de skrattar åt mig. Det är en naturlig instinkt hos mig. När det förflutna gör sig påmint. Ärren på armarna. Även om det var långt tillbaka i tiden, så minns jag ändå den smärtan man aldrig skulle gå över. Har den det? Blåmärkena. Som om de aldrig fanns.

Blodet. Det sipprar ur. Tömmer allt på det man trodde var livet. Cigaretterna gjorde så många hål i min hud. Den skriker och smärtan är obefintlig. Som om den aldrig fanns. Som alkoholen mot strupen. En trasig flaska. Eller var det glas?

Fan, jag vill inte minnas

Sår som aldrig läker

Etiketter

Misshandel, Självdestruktivitet, Självskadebeteende, Självskadetankar

Ni som har följt mig ett tag vet att jag har ett självskadebeteende, som går upp och ner. Förutom fysiska sår, som sedan blir till ärr, ger det också psykiska skador.

Fast: Då har jag valt det i stunden. Även om det inte var det bästa valet.

Om någon annan slår till en. Det är något annat.

Jag vet inte

 

Morning, everyone.

Etiketter

Kaffe, Sömnproblem, Självdestruktivitet, Självskadebeteende, Självskadetankar, The Birthday Massacre

Jag har inte sovit så bra i natt, vaknade många gånger. Fast nu är det morgon och jag har ätit ostmackor till frukost (och druckit det obligatoriska kaffet). Nu sitter jag i en av sofforna i det allmänna utrymmet på LSS-gruppboendet. Jag lyssnar på The Birthday Massacre – ett band som jag nyligen har upptäckt. Riktigt bra är dom.

I dag är är det, som jag sade, dags att träffa min DBT-terapeut. Jag och personalen som skall följa med mig har bara kommit på en sak som jag behöver ta upp, som är jobbig. Sedan måste jag väl ta upp att jag faktiskt har varit självskadefri ett tag nu. Mer än en månad. Jag har dessutom stått emot att skada mig när det varit som jävligast.

Vi hörs senare

 

Zero, baby

Etiketter

Ångest, Borderline, Depressivitet, Dröm, Existentiella frågor, Kaos, Kent, Mardrömmar, Misstänksamhet, Självdestruktivitet, Självmordstankar, Självskadebeteende, Självskadetankar, Stå ut i kris, Vänskap

Hm, efter någon dags tystnad så skriker jag ut något här igen. I går hade jag en underbar dag med bästa och finaste E. Jag skulle typ aldrig klara mig utan henne. Ja, hon är som sagt helt enkelt bäst.

Den här dagen har varit tung. Riktigt tung. Jag har haft sådan fruktansvärd ångest som har drivit mig till vissa handlingar. Ibland vill jag bara ha en paus från allt, försvinna för bara en stund. Jävla helvete. Jag sov i alla fall i några timmar nu på eftermiddagen, men jag hade mardrömmar. Suck. Får man aldrig vara i fred eller?! Uppenbarligen inte.

Nu sitter jag i min säng och lyssnar på Kent och försöker laga mitt psyke efter dagens skit. Nej, jag tror inte att det var bestämt redan från start att livet skulle vara lätt. Nåja, det är inte läge att flumma iväg nu (haha).

Det gäller att stå ut i de svåraste av stunder.

Bara så ni vet – JAG VET NÄR FOLK FÖRSÖKER UNDVIKA MIG.

Anyway ;)

Puss

Sömnlös

Etiketter

Imperiet, Sömnproblem, Självdestruktivitet, Självskadetankar, Synd

Ja, klockan tickar. Den har passerat 2 på natten. Jag har tagit en imovane och en sobril och kan inte sova. Jag bara vrider och vänder på mig i sängen. FAN. Det ända jag kan tänka på är det jag inte får göra – skada mig. Även fast jag vill det allt för gärna. En sanning – there.

Nattens platta: SYND av Imperiet

Nu ska jag fixa någonting varmt att dricka.

I ärlighetens namn

Etiketter

Alkohol, Borderline, Kaos, KBT, LSS-gruppboende, Medicin, OCD (obcessive-compulsive disorder), Självdestruktivitet, Självskadebeteende

Just nu, här på bloggen, verkar allt vara typ frid å fröjd och hej å hå. Det är tyvärr inte riktigt så det ser ut. Visst, jag trivs på mitt boende. Ja, jag har blivit mycket friskare från min OCD tack vare korrekt medicinering samt pågående KBT-behandling. Jag tar stämningsstabiliserande medicin för att kunna leva med min bipolaritet (typ 2).

Det finns dock saker i min vardag som fortfarande inte fungerar. Delar av min problematik som jag inte kan hantera så bra, vilket har sina orsaker. Det händer mycket i mitt liv just nu, både bra och dåliga saker. Jag har svårt att veta var jag har mig själv mitt i detta kaos. Saker som jag länge var fri ifrån, som självskadebeteende och alkohol, har gjort sig till problem – igen.

Det är ingen idé att skriva denna blogg om jag inte kan vara ärlig!

22 år!

Etiketter

Ångest, Depressivitet, LSS-boende, LSS-gruppboende, OCD (obcessive-compulsive disorder), Självdestruktivitet, Självmordsplaner, Självmordstankar, Sluten psykiatrisk avdelning

Nu kom den där dagen. Den då jag fyller 22 år. Dagen jag, för några månader sedan, inte skulle komma. När jag bodde på mitt förra LSS-boende mådde jag så dåligt av mitt svåra tvångssyndrom att jag hade utvecklat en tung depression. Jag hade självskadetankar (och handlingar), självmordstankar och även planer/funderingar kring det. Jag trodde aldrig att jag skulle överleva den misären jag levde i. Jag hade flyttat till det boendet för att bli fri från mitt tvångssyndrom, men blev istället sjukare. Så sjuk att jag trodde att jag förtjänade att dö.

Så kom den där dagen så biståndshandläggaren och hennes chef kom till LSS-boendet och jag uttryckte att jag ville flytta. Det ville de inte gå med på. Jag grät bittra tårar. Senare den dagen kom mina föräldrar hem till mig och lämnade lite möbler och sådant. Då såg de hur jag hade det och körde in mig till avdelningen. Sedan dess har jag inte satt en fot på det LSS-boendet.

Nu bor jag på ett LSS-gruppboende i en förort till Stockholm och trivs. Stort tack till alla som har stöttat mig, trots min misär. Cred till mina föräldrar som räddade mig den där dagen i mitten på februari 2013.

Enough

Etiketter

En sak i taget, Självdestruktivitet

Nej, nu sätter jag fan ner foten. Jag har börjat gå in något slags dåligt mönster igen med diverse destruktiva beteenden och det här får inte fortsätta. Klarade hela gårdagen utan självskador och jag ska klara den här dagen också! En dag i taget.