Novellarkivet

Etiketter

Dikter, Lyrik, Novell, Noveller, Poesi, Tragedi

Jag länkar härmed mitt novellarkiv, om någon är nyfiken. De är minst 5 år gamla.

https://mittprivatakrig.wordpress.com//?s=novell&search=K%C3%B6r

Novell från 2014-04-28: På sjukhusområdet

Etiketter

Novell, Sluten psykiatrisk avdelning

Utanför dörrarna på sjukhuset finns det vårblommande, svarta träd. De skriker, de gormar. Visar huggtänderna. Solen med sina blodröda strålar träffar sjukhusets siluett. Den skriker, den skriker! Den skriker …

Åh, dessa skrik!

Det ekar på sjukhusområdet, likt en puls av hemoglobin.

Det fortsätter eka.

Novell från 2014-04-23: Piller som skriker

Etiketter

Novell, Sluten psykiatrisk avdelning

Svart blod från hennes vinterbleka underarm. Röda läppar formar ett skrik. Hennes ljusblonda hår lägger sig som testar runt huvudet. Hon är iförd en vit landstingsskjorta. Den är fläckad med blod. Resten av kroppen är är bar. På golvet nalkas en piller. De är utspridda på golvet. En del av de som låg där är svalda. Resten kommer från en burk, som såg ut att ha ramlat ner från skyn. Den var till synes hel, men skärvor av den låg utspridda längs hennes kropp. Dessa piller skriker. De är arga och de ropar på hjälp. Kvinnan ber dem tystna, ber dem hålla käften.

För alltid.

Novell från 2014-04-13: En tidig morgon i november

Etiketter

Novell

Morgondimman beblandas med mörkrets skugga. Vägarna är tomma och lyktstolparna frostiga. Solen har inte tittat fram och visat sin odefinierade gestalt. Frosten har lagt sig över det en gång gröna och grönskande gräset.

En naken kvinna kommer gående mitt på motorvägen. Hon har långt blont hår, rött läppstift och röker röda Prince. Med vacklade steg vandrar hon framåt på vägen. Hon fimpar cigaretten och beror en, den utvalda, lyktstolpen. Mitt i allt fastnar hon. Det är som att fastna i ett fängelse som liknar en isglob, fast hon känner inte smärtan.

Bilarna passerade denna tidiga tidiga novembermorgon. Kvinnan satt fortfarande fast med sin tunga mot lyktstolpen. Plötsligt kör en bil av vägen och över henne.

Vi får ej se henne igen.

Novell från 2014-04-11: Den nedsupne dvärgen

Etiketter

Novell, Sluten psykiatrisk avdelning

I en mörkrgön skog bortom bergen, gömmer gömmer sig dvärgen. Han som var så ilsken, utom sig av alla pilsner. Naturens droger gjorde att han dansade bortom livet, fast han ville ändå inte ta klivet.  Han bodde i en stuga under jorden, bara ett stenkast bort från krogen. Varje dag söp han sig redlös, i ansiktet hade han ibland ett klös.

Novell från 2014-04-11: Zombies, änglar och satan.

Etiketter

Novell, Sluten psykiatrisk avdelning

Det är kväll och det ekar dovt i korridoren. Ångesten blandas med sömnmedicinernas verkan. Skrik från det förflutna hörs i luften, medan vi zombieliknande varelser vandrar runt i denna korridor. 

Medicinernas substanser dansar likt änglar på moln längs med dessa deprimerande tak. De valsar tills sömnen är ett faktum. Patienterna vandrar in i sina rum iförda natskjortor, ovetandes om vad natten har att komma med.

Änglarna gråter blod i takets krona. Iskalla droppar theralen faller mot golvet. Nattpersonalen delar medicin till de trånande patienterna. Sömnmedicin sväljs ner i längtande strupar och satans dans är ett faktum.

Kort novell skriven i all hast

Etiketter

Novell

Rimfrostiga nypor av solens baksida tränger in genom de askgrå persiennerna. Den fårade och märkta tiggaren sitter med sin frusna kropp mot den bedjande asfalten. Hans ansikte blänker av frustrationens tårar. Framför honom står en halvtrasig Pressbyrån-mugg med endast några grådaskiga kronor i. Var dag är densamma. På gatan passerar människorna, stirrande och utan ögon, förbi honom. Några enstaka lämnar eventuellt någonting i hans slitna mugg. Han orkar inte med folkets ögonlösa blickar, så han reser sig upp med sitt sista uns av ork.

Han tar sin förlöjligade, vemodiga, trasiga mugg och vandrar med tunga steg ut från stan. Solens tröstande strålar omger honom, som ett svar på hjälp i sin hjärteskärande ensamhet. 

NOVELL: En missbrukares födelsedag

Etiketter

Missbruk, Novell

Ett ilsket ljud ekar i tomhetens hus långt ute på landsbygden. I luften anas syndens stickande och starka lukt. Det rastlösa golvet är täckt av flyktens flaskor. Inredningen följer ett slitet tema och det tårfyllda dammet har lagt sig som en filt över rummens alla möbler.

Hon stänger irriterat av väckarklockan, befriar sig från dess skräniga ljud. Hennes en gång oskuldsfulla ansikte är nu slitet och de senaste dagarnas smink har lagt sig som en skamlig hinna över det. Bakom de svartmålade ögonen nalkas desperationens tårar. Hon slänger en trött blick åt den spegel som finns mitt emot hennes dubbelsäng. Inom den silverglittriga ramen ser hon en ångestfylld gestalt, som en gång var fylld av liv. Hon önskar att hennes siluett skulle ge uttryck för mer karaktär, även om hon inte ville erkänna det.

Minnet! Vilken dag är det? Vad är klockan? På väggen fanns ett gammalt ur som visade tiden. Halv fyra på eftermiddagen. Vad hade hänt dagen innan? Det mindes hon inte riktigt. Hon kravlade över till andra sidan av dubbelsängen och sträckte sig efter flaskan. Den med flyktens medel, som hon tog till när hon bara ville bort. Iväg. Från allt som var hon. Bort från just det ögonblicket i hennes liv, som alltid tycktes vara för smärtsamt att uthärda. Hon klunkar törstigt direkt ur flaskan och släpper sedan ner den på golvet. Sömnen tar återigen sitt hårda och ovissa grepp om henne.

Skuggan av hennes siluett syntes bara för dem som ville. Hennes föräldrar hade hon inte pratat med på flera år. Hon hade inte riktigt accepterat att de sagt upp kontakten med henne, utan hoppades att de skulle ringa. Varje gång hennes mobiltelefon ringde så kände att hon ville höra deras röster. Hon svalde en handfull lugnande tabletter och kände effekten sakta sprida sig i hennes kropp. Dessa bittra tankar avbröts av att hennes mobiltelefon ringde. Hon suckade och tryckte på svarsknappen.
– Hallå…
– Grattis på födelsedagen, Elin!
Rösten på andra sidan av luren var hennes vän Patrik som ringde och gratulerade henne på 30-årsdagen. De hade tidigare varit ett par, så deras relation var minst sagt komplicerad. Han var den enda som verkligen gav sken om att faktiskt bry sig om henne, trots det sättet deras förhållande slutade på.
– Tack, sade hon. Rösten var fortfarande trött. Precis som vanligt, alltså.
– Jag är ute och kör. Är det okej att jag kommer förbi och bjuder på tårta?
– Visst, svarade hon.
De avslutade samtalet. Hon for snabbt upp ur sängen, gick in i badrummet och tog en iskall dusch för att piggna till. Sedan lade hon på nytt smink och letade efter några rena kläder att ha på sig, vilket var svårt. Hon hade inte tvättat på flera veckor. Till slut hittade hon en svart klänning som hon drog över huvudet. Sedan däckade hon i sängen igen.

Hon ryckte till. Ringklockan ekade genom huset. Hon gick och låste upp, föll in i Patriks varma famn och släppte in honom i sitt hus.
– Ursäkta röran, sade hon snabbt.
Hon vinglade lite smått på väg till kaffebryggaren, men fick till slut i gång den. De drack kaffe och åt chokladtårta. Patrik betraktade henne med sorgsna ögon, som så många andra gjorde på den tiden där hon verkligen vistades utanför huset. Han reste sig upp och gick ut till bilen. Han lämnade henne med orden: ”Varför ska det alltid vara så här när vi ses?”