Mitt förhållande till träning sedan högstadiet

Etiketter

Anorexi, Ångest, Biverkning, Fotboll, grundskola, Gym, Högstadiet, Humör, Innebandy, Litium, Mamma, Medicin, Mobbing, Oro, Psykofarmaka, Rädsla, Seroquel, Stress, Trakasserier, Träning

Jag har börjat fundera på hur ångesten alltid fäller krokben för mig i vardagen. Nuet skrämmer mig. Ett exempel är när jag har bestämt mig för att jag vill träna på gymmet nästa dag. Då blir jag uppstressad, för ingenting får gå fel på morgonen innan jag drar i väg efter frukost. Då menar jag att jag skulle kunna misslyckas med frukosten, spilla vatten eller kaffe hela golvet, få sms som stressar upp mig och så vidare. Det handlar sällan om själva träningen i sig. Jag har nästan alltid gillat att träna, bara det sker på mina villkor. Det är alla detaljer runt om kring, som kan sabba mitt humör. Plus eventuella trauma-triggers.

Träning är något jag har hållit på med stora delar av mitt liv. Jag ville sluta med alla typer av idrott när jag sysslat med fotboll och innebandy i högstadiet, men min mamma fick mig att sluta pga mobbing och trakasserier. Jag är van att bli behandlad på det sättet, så jag såg ingen gräns. Då få någon annan sätta den och det är tur att jag har någon som kan göra det. Efter det har det gått mycket upp och ner. Efter att jag började träna efter ett par år fick jag så småningom anorexi. Då var all träning tvångsdriven och när jag blev frisk tränade jag inte på flera år, för jag var rädd för att bli sjuk igen. När jag fick bipolär diagnos började jag med mediciner gick jag upp 30+ kg (biverkning). Några år senare började jag gå på gym och det har jag gjort sedan dess.

Tankar, mot tangenter – persienner

Etiketter

Dagens nyheter, Diskriminering, Expressen, Förnedring, Filosofi, Hot, Kent, Kommentarer, Mobbing, Näthat, Tankar, Trakasserier

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men ändå fortsätter fingrarna fladdra över tangenterna. Som om det inte fanns någon morgondag. Det förväntar man sig – men kan man verkligen vara säker? Realistiskt sätt kommer det att vara så, men man vet ingenting om det som inte har hänt.

Det känns som att jag har haft Kent i bakgrunden på i timmar nu. Inte mig emot. Det gör ingenting. Rätt lugnande. Jag förstår egentligen inte varför folk tycker att deras låtar/texter är ”deppiga”. Okej, ett fåtal är det. Möjligtvis. Fast jag tycker att många av deras låtar har mycket tempo. De flesta är också jävligt bra.

Det känns som nättidningarna har en tävling om vem som lägger upp den mesta flippade nyheten. Eller vem som får mest ”klick” på sociala medier, som Facebook och Instagram. Alla näthatskommentarer. Varför kan folk inte bete sig på nätet? Sluta trakassera, diskriminera, hota, mobba, förnedra. Ni skrämmer människor till tystnad. Det börjar kännas som en trend. En helt flippad trend.

Kent – På Drift (Kentkören Göteborg)

Etiketter

2008, Adam Berg, covid-19, Ensamhet, FRIENDS, Göteborg, Hålla käften, Joakim Berg, Kent, Kentkören, Kentkören Göteborg, Lowe Brindfors, Mobbing, På drift?, youtube

I en Kent-grupp på Facebook delades denna den 23 december, så jag delar den vidare. Om ni vill höra originalet, så kör vi det här under.

Låten har även varit grunden i Friends reklamfilm från 2008, se nedan.

Brus i käften

Etiketter

Filosofi, Huvudvärk, Känslor, Konsekvens, Mobbing, PTSD, Sömn, Sömnproblem, Tankar, Trau, Trauma

Ibland orkar jag inte med min konsekvensmedvetenhet. Jag ligger nästan alltid ett steg före, förutom när de kaotiska känslorna kommer – som nagelskrap. Jag vet att det är det är bra, för det mesta, att vara medveten om konsekvenserna av ens handlingar. För mig blir det ett problem – jag varken vågar eller orkar göra vissa saker.

Tyvärr vaknade jag tidigt denna morgon – igen! Strax innan kl 6. Ärligt talat så orkar jag inte vara vaken för mycket, för då ältar jag bara en massa situationer tills det bara finns mikroskopiskt små partiklar kvar. Så känns det, dessvärre. Det här kanske låter sorgligt för vissa, men det är min verklighet. Dock fick jag börja dagen med smärtstillande, för min huvudvärk var rätt kraftig. Tur att den gick bort sen.

Det gick bra på Dynamo sedan. Fast ibland kan ensamheten göra sig alltför påmind. Vissa situationer påminner helt enkelt för mycket om mobbingen under skolgången. Det behöver inte betyda att folk menar illa – tyvärr känns det bara så.

I övrigt så är det mycket tankar och känslor som har snurrat runt, som irriterande eko, under dagen. Jag försöker att inte låta det äta upp mig.

Till dig med NPF som kämpar ensam

Etiketter

#aldrigensam, #fucknpffördomar, #neveralone, Autism, Bully, Bullying, Hjälpmedel vid neuropsykiatriska funktionshinder, Mobbad, Mobbing, Neuropsykiatrisk diagnos, NPF

En gång var det en tjej som gick i lågstadiet. Varje gång hennes lärare förklarade dagens uppgift för klassen hon gick i började hon gråta och allting blev svart. Hon blev alltid utkastad från lektionerna av just den läraren, som var ansvarig för nästan alla lektioner. Sedan fick hon sitta ensam och ”lugna ner sig” utanför klassrummet. När andra lärare försökte prata med henne vägrade hon och sa att hon snart skulle gå till lektionen igen.

Den flickan var jag. Ingenting hade förändrats sedan jag fick min diagnos, Aspergers syndrom, 2-3 år tidigare. Mamma och pappa tjafsade ständigt med läraren, men ingenting blev bättre. I årskurs 6 bytte jag skola, men det blev inte bättre. Visst hade jag bättre lärare och jag hade slutat tro att jag var idiotisk. Fast de andra eleverna var inte trevliga. En del mobbade mig, andra bara frös ut mig och låtsades att jag inte existerade.

Det här skriver jag inte för att någon ska tycka synd om mig, utan för att det du som har/är drabbad ska känna dig mindre ensam. Mina föräldrar förstod, även om jag inte sa något. Men det är inte alla föräldrar som gör det. Berätta för någon om du blir utsatt av lärare och/eller elever! <3