Brus i käften

Etiketter

Filosofi, Huvudvärk, Känslor, Konsekvens, Mobbing, PTSD, Sömn, Sömnproblem, Tankar, Trau, Trauma

Ibland orkar jag inte med min konsekvensmedvetenhet. Jag ligger nästan alltid ett steg före, förutom när de kaotiska känslorna kommer – som nagelskrap. Jag vet att det är det är bra, för det mesta, att vara medveten om konsekvenserna av ens handlingar. För mig blir det ett problem – jag varken vågar eller orkar göra vissa saker.

Tyvärr vaknade jag tidigt denna morgon – igen! Strax innan kl 6. Ärligt talat så orkar jag inte vara vaken för mycket, för då ältar jag bara en massa situationer tills det bara finns mikroskopiskt små partiklar kvar. Så känns det, dessvärre. Det här kanske låter sorgligt för vissa, men det är min verklighet. Dock fick jag börja dagen med smärtstillande, för min huvudvärk var rätt kraftig. Tur att den gick bort sen.

Det gick bra på Dynamo sedan. Fast ibland kan ensamheten göra sig alltför påmind. Vissa situationer påminner helt enkelt för mycket om mobbingen under skolgången. Det behöver inte betyda att folk menar illa – tyvärr känns det bara så.

I övrigt så är det mycket tankar och känslor som har snurrat runt, som irriterande eko, under dagen. Jag försöker att inte låta det äta upp mig.

Till dig med NPF som kämpar ensam

Etiketter

#aldrigensam, #fucknpffördomar, #neveralone, Autism, Bully, Bullying, Hjälpmedel vid neuropsykiatriska funktionshinder, Mobbad, Mobbing, Neuropsykiatrisk diagnos, NPF

En gång var det en tjej som gick i lågstadiet. Varje gång hennes lärare förklarade dagens uppgift för klassen hon gick i började hon gråta och allting blev svart. Hon blev alltid utkastad från lektionerna av just den läraren, som var ansvarig för nästan alla lektioner. Sedan fick hon sitta ensam och ”lugna ner sig” utanför klassrummet. När andra lärare försökte prata med henne vägrade hon och sa att hon snart skulle gå till lektionen igen.

Den flickan var jag. Ingenting hade förändrats sedan jag fick min diagnos, Aspergers syndrom, 2-3 år tidigare. Mamma och pappa tjafsade ständigt med läraren, men ingenting blev bättre. I årskurs 6 bytte jag skola, men det blev inte bättre. Visst hade jag bättre lärare och jag hade slutat tro att jag var idiotisk. Fast de andra eleverna var inte trevliga. En del mobbade mig, andra bara frös ut mig och låtsades att jag inte existerade.

Det här skriver jag inte för att någon ska tycka synd om mig, utan för att det du som har/är drabbad ska känna dig mindre ensam. Mina föräldrar förstod, även om jag inte sa något. Men det är inte alla föräldrar som gör det. Berätta för någon om du blir utsatt av lärare och/eller elever! <3