Ett förflutet nu

Etiketter

Alkohol, Ångest, Depressivitet, Ensamhet, Kaos, PTSD, Självdestruktivitet, Självförakt, Självmordstankar, Trauma

Här sitter jag. Vid mitt skrivbord. Röster från gatan nedanför. I rummet: En hinna av en odefinierbar oro. Som vinden. Är det någon bakom mig? Vill någon mig illa?

Datorn puttrar. Som ett dovt ljud av kaffebryggaren. För det där rummet är så tyst. Små fragment av eko. Tystnar så fort det kommer. Bilarna kör förbi. Eller är det bilar? Så dovt! 

Skratt från gatan. Ibland kanske de skrattar åt mig. Det är en naturlig instinkt hos mig. När det förflutna gör sig påmint. Ärren på armarna. Även om det var långt tillbaka i tiden, så minns jag ändå den smärtan man aldrig skulle gå över. Har den det? Blåmärkena. Som om de aldrig fanns.

Blodet. Det sipprar ur. Tömmer allt på det man trodde var livet. Cigaretterna gjorde så många hål i min hud. Den skriker och smärtan är obefintlig. Som om den aldrig fanns. Som alkoholen mot strupen. En trasig flaska. Eller var det glas?

Fan, jag vill inte minnas

Such a mess, again… And again.

Etiketter

Ensamhet, Gruppterapi

Nu har jag VERKLIGEN INTE uppdaterat på ett tag. Praktiken på Dynamo rullar på, men det är stökigt privat.

Jag har börjat på gruppterapi på psykiatrin igen. Denna gång för patienter med OCD. Terapin känns ok, men jag känner mig ensam i pauserna. Alla hade någon att prata med… Inte jag. Aspie-varning…

See you?!

Nej, jag mår inte bra i dag

Etiketter

Bipolär, Ensamhet, Humörsvängningar

Det här har varit en lång dag och inte fan är den slut. Jag har humörsvängningar som f*ucking vanligt, men dras mycket mer åt det depressiva hållet i dag. Mycket drar ner mig. De som jag trodde var mina vänner. Inlägg på Facebook som jag inte känner igen mig i. Jag orkar inte kontakta någon. Jag vill inte någonting.

Jag är en kvinna med Aspergers syndrom och bipolär sjukdom som känner sig så jäkla missförstådd

Jag måste lära mig att vara ensam

Etiketter

Anorexi, Ångest, Bipolär, Ensamhet

Nu kommer jag att skriva om någonting som är som en skräck för mig. Att vara ensam. Man måste prata om problem. Det tror jag på.

Om jag inte har någon agenda för dagen mår jag dåligt. Jag känner mig instängd. Ut i friska luften. Det behöver jag. Då känner man sig levande – inte skräckslagen. Vissa saker väljer jag att inte ta upp här. De är för privata, anser jag. Eller är det så? Kanske – kanske inte.

Ensamheten är ett hål utan botten. Man måste kravla upp därifrån.En önskan om man att inte hamna där. För gott. Både på gott och ont. Dagen – som den är. Acceptans. Lycka. Ångest. Livet – där jag är. Poeten. Skrik från detta hål. Att alltid behöva vara någonstans eller med någon. Att flänga mellan tunnelbana, pendeltåg och buss. Med mera. Nästa: T-centalen. Byte till…

Stockholm. Mitt hem. När jag blev 18 år kände jag mig trygg i innerstaden, närförorterna och förorterna. Jag flydde. För att slippa vara ensam. Bipolariteten. Ångesten. Självskadebeteendet. Ätstörningen. Alkoholen och missbruket.

Ett inlägg från mig till er