Student 2010: En verklig mardröm

Etiketter

Alkoholmissbruk, Anorexi, Ångest, Bipolär, Depressivitet, Destruktivitet, Mani, Självdestruktivitet, Självförakt, Självskadebeteende, Student 2010, Tablettmissbruk

Det är den 4:e juni 2020. För 10 år sedan, exakt, tog jag studenten. Enligt många andra som har tagit studenten är det en viktig dag att komma ihåg. Glädjen, lyckoruset, flaket, studentskivan. För de som ska ta studenten väntar de sig den lyckligaste dagen i hela deras liv.

Jag kände bara smärta. Ingenting var kul. Min psykiska ohälsa var existerande i hög grad. Det sista halvåret innan studenten spårade det ur. Alkohol kombinerat med psykofarmaka – ramlade ner för en rulltrappa – polisen – Maria Ungdom. Anorexi. Stress. Extrem ångest. Bipolär debut – Mani – riskbeteende – psykakuten. Sjävmordstankar. Flera depressioner. Blandade mani/depressiva skov. Folk blev rädda för mig. Gråt på toaletterna i skolan. Självskadebeteende. Bantningstabletter. Alkoholmissbruk. Alvedonmissbruk. Olämpligt beteende, eller vad man ska kalla det. Jag var inlagd på slutenpsykiatrin i bland.

Mitt i allt det här tog jag studenten på naturvetenskapliga programmet med mer än godkänt i snitt. Vad spelar det för roll när man ändå inte vill leva? Jag kritiserade mig själv, men det har jag försökt sluta med i dagens läge. Det tog många, många år. Jag har hatat mig själv så länge jag kan minnas, men försöker att undvika att skada mig själv. Fast det sitter så djupt, självhatet. Jag har haft många olika självskadebeteenden och det är svårt att veta hur man lever fri från dem. Jag har ändå kommit en bit i från det värsta. Alkoholen, skärandet, brännandet med cigaretter, skapa enorma blåmärken. Ärren på kroppen påminner en om det som var och vad det helst inte får bli.  Allt det här är inte mycket jämfört vad jag har gått igenom de 10 följande åren.

Kampen pågår ständigt. Det är bara det att den 4 juni varje år blir jag påmind om allt detta. För mycket. För starkt. För det finns där, absolut. Som en utväg. Fast jag försöker hitta alternativ till det destruktiva. Jag försöker.

Ropar i ett eko

Etiketter

Ångest, Bipolär, Blandtillstånd, Depression, Hushåll, Hypomani, Mani, Sömnproblem, Stress, Tvättstuga, VIla

Jag var uppe till ca 23 i går och var helt slut när jag skulle sova. Men inte kunde jag sova heller. Jag somnade nog strax innan 2, helt utmattad. Detta gör ju att jag inte alls känner mig pigg i dag. Jag gick upp kl 10 för jag skulle åka till mina föräldrar (de bor nära mig) och äta frukost med dem. Då kände jag mig inte lika trött som när jag gick upp, men nu när jag är hemma är jag helt slut – igen. Nu har jag lagt i tvätten och tagit en dusch, som faktiskt har gjort mig lite piggare. Vi får väl se om en stund, haha. Hur har ni sovit i natt?

Resten av dagen planerar jag att bara ta det lugnt. Jag blir extremt trött om jag inte har sovit minst 8 timmar i sträck, så jag kommer inte att orka så mycket mer. Det gör mig inte så mycket. På sätt och vis tycker jag att det är skönt att ha tvätt-dagar, för då kan man vila samt att man tar korta avbrott när man måste ner till tvättstugan och fixa något.

När jag inte ska sova blir jag så väldigt stressad. Jag är bipolär, så jag har inte bra tolerans mot sömnbrist. Dessutom kan sömnbrist trigga skov, liksom (hypo)mani, depression eller blandtillstånd. Min Asperger gör att jag behöver mycket återhämtning. Så detta är en enorm stress hos mig.

Hoppas ni har sovit gott i natt och att ni är utvilade! <3

Anafranil is back!

Etiketter

Anafranil, Bipolär, Depression, OCD (obcessive-compulsive disorder)

För någon månad sedan byttes anafranil ut mot ett annat tricykliskt läkemedel. Sedan dess har jag mått skit.

I got började jag, efter att ha haft läkarsamtal, med anafranil igen. Redan i dag mår jag bättre. Kan dock tillägga att det tydligen är vanligt att man är känslig för mediciner på olika sätt om man har asperger/autism, för hjärnan fungerar annorlunda – helt enkelt.

Fortsatt kaos och nytt telefonnummer

Etiketter

Bipolär, Depressivitet, Mixed state

Mitt humör och dess svängningar är en katastrof. Varje dag dyker det upp nya saker och nya utbrott. Hur länge till ska jag orka?

En positiv grej är att jag har en ny telefon, nytt sim-kort och där med nytt nummer. Jag måste också tillägga att om någon vän har försökt få tag på mig och inte kommit fram, så är det för att jag har haft ett tillfälligt nummer i en vecka. Då har jag inte haft tillfälle att läggs till en massa kontakter på det numret. Vill ni nå mig så kontakta mig på facebook/e-post, så kan jag skicka mitt nya. Var dock beredd på att jag inte kommer orka ha så mycket kontakt just nu pga måendet.

Hoppas ni förstår 😍

Det värsta av depression är över

Etiketter

Bipolär, Deppressivitet, Kaos

Sedan E tog livet av sig har jag vankat av och an i en djup depression. Det slutade ju inte med det, men jag hänvisar till ett av mina senaste inlägg ”Sorg, misshandel och annat kaos”.

Nu tror jag att jag har fått lite distans till det som hänt. Lite i alla fall. Jag känner mig inte deprimerad på samma sätt längre, vilket är en lättnad. Dock finns det en del omständigheter som gör att jag inte mår så bra ändå, men det är ok med måendet för det mesta.

Liten glimta ljus

Etiketter

Bipolär, Gym, Trauma

I går och i dag har jag mått lite bättre. Inte för att det jag varit med om på sistone har blivit bättre, utan jag har väl fått lite distans till det – antar jag. I onsdags var jag på gymmet med A, vilket faktiskt gick väldigt bra. Det kändes också bra i kroppen.

Efter frukosten i morse tog jag mig också till gymmet!

Sorg, misshandel och annat kaos

Etiketter

Aggressivitet, Bipolär, Depressivitet, Irritation, Kaos, Misshandel, Sorg

Hej på er – IGEN!♡

Jag har lyst med min frånvaro i över en månad nu. Tystnaden bryts NU!

Den 17 december 2018 gick en av mina närmsta vänner bort i självmord… Jag vet inte vad jag ska säga om detta egentligen, fast jag måste säga något. Hela min värld rasade samman och jag ifrågasatte livets mening. Det finns inte ord för hur mycket jag saknar henne. Jag kan fortfarande inte förstå att det har hänt.

4 dagar senare åker jag till Gran Canaria med familjen. Hela världen känns kaos. Kommer jag kunna njuta av att åka bort? Jag missade begravningen, men jag skickade blommor med en poetisk text till hennes familj. Tack alla familjemedlemmar för allt stöd. ♡

Drygt 2 veckor efter att vi kom hem blev jag misshandlad och polisen kom. Jag har varit rädd, arg, ledsen och har känt ett ekande kaos.

Förutom detta har jag också problem med Försäkringskassan. Jag orkar inte ens gå in på detta…

En av de jag litar på mest i personalgruppen på LSS-gruppboendet ska sluta. Han ska kanske jobba någon gång i månaden eller så.

De senaste halvåret har jag haft 2 depressioner. Nu, de senaste dagarna, har jag mått lite bättre. Jag försöker sikta framåt, men det är inte alls lätt efter att allt detta hänt…

Fortsatt bättre

Etiketter

Bipolär, Seroquel

Det har hjälpt att höja tillbaka från 300mg till 400mg och jag är så tacksam för det! ♡ Nu vet jag vilken dos jag klarar av och inte. Jag märker verkligen skillnad.

Allt gott♡

Mot bättre tider (?)

Etiketter

Bipolär, Deppressivitet, Mamma, Seroquel

I går kväll höjde jag (I samråd med läkare) seroquel tillbaka från 300mg till 400mg. Det känns redan lite bättre! Så nu hoppas jag på detta

PS. Enormt Grattis till mamma som fyller år i dag♡ DS

Kaosets faktum

Etiketter

Bipolär, Kaos

Ibland känns det som att jag är fast i min egen bubbla. Ångesten väntar förgäves på att komma dit. Folk tror att jag mår ”bra” nu, men jag vet inte

Så fort förändringar sker, så blir jag förbannad inombords. Där tårarna rinner och alla trauman väntar på att formas till ord. Fast jag vågar inte berätta. Vågar jag någonsin?

Rastlösheten gör sig påmind ofta. På tunnelbanan, så fort någon går för långsamt före mig. Jag tror inte att det handlar om just det. Människor kan vara skrämmande. Faktumet att jag inte förstår dem. Jag förstår mina vänner och familj delvis, men inte fullt ut. Det känns som att jag är från en annan planet. Det må låta klyschigt, men är dessvärre sant.

Jag minns en kolteckning jag ritade med kol för flera år sedan. Armar och händer som försöker tränga sig ur en ögonglob. Är det verkligheten tro? Varför skriker jag men ingen hör?

Nu är ett sådant ögonblick då verkligheten kommer i kapp. Jag sitter och ”ångar” (tolka: vape) i min säng. Nyss nybäddat med mina helt nya lakan från Ikea. Det smärtar mig dock att otroligt många andra har samma lakan. Varför har jag alltid behovet av att vara unik? Jag är det på mitt sätt. Är det hela sanningen? Känner någon lite av det jag känner? Om ens en gnutta. Inte vet jag.

Min irritation är lättväckt. De senaste månaderna har jag varit mer förbannad än vanligt. Jag är rädd för konflikter, som vanligt. Flykten är något vardagligt numera. Från mig själv. Från min psykiskt sjuka (läs: bipolära) hjärna. Jag är ständigt rädd för att insjukna i ett skov igen. När jag blir stressad hörs alla intryck i vardagen högre än annars. Jag är trött på att leva i förnekelse.

Hörs jag lika mycket som du? Är jag värd något?