Motorikens baksida, flyr

Etiketter

Acceptans, ADHD, Autism, Energi, Kent, Koordination, Motorik, Neuropsykiatri, Neurotypisk, NPF, Skrift, Skrivande, Trötthet

Här sitter jag. Snurrar i håret och lyssnar på en Kent- spelning, för jag måste ha musik i bakgrunden. För att fylla hinnan av tomrum. I dag slapp jag energikrävande saker efter Dynamo, som handling eller liknande. Jag kunde åka direkt hem. Inget krångel. Inga möten. Inga förbannade ”snabbvisiter”. För en gångs skull verkar det mesta finnas hemma. Jag blir så trött av att gå ärenden direkt efter att redan ha jobbat.

Dock blev det lite jobbigt under dagen. Jag fick veta att jag gör saker i ett för högt tempo på jobbet, så att andra blir stressade. Ofta är det så att resultat ofta blir bra, eller bättre än så. Tillvägagångssättet är inte riktigt som alla andra önskar. Det är viktigt för mig att göra på mitt sätt, men det kanske inte alltid uppskattas. Jag blir förvirrad över att folk inte känner eller upplever saker på mitt sätt. Saker som jag trodde gick rätt bra – var en utförsbacke.

Anledningen till att jag kan acceptera att jag har Aspergers syndrom är att den inte bara innebär problem, utan också balanserar med saker som jag är extra bra på. Kanske. Motoriken och koordinationen är en del i hur folk kan uppfatta mig, vilket ofta blir svårt. Ibland, eller ja – ofta, blir jag så otroligt irriterad på att andra läser av så mycket kroppsspråk – inte så mycket av vad jag faktiskt säger. Jag antar att det därför det passar mig bra att uttrycka mig i skrift. Det är också svårt för neurotypiska människor (folk utan diagnos) att sätta sig in i, eller ens försöka. Min hjärna fungerar annorlunda än genomsnittshjärnan.

Aspie-kunskap, diverse sidospår

Etiketter

Acceptans, ADHD, Autism, Detalj, Envishet, Filminspelning, Fotografiskt minne, Helhet, Kreativitet, Neuropsykiatri, Neuropsykiatrisk diagnos, neurotypiker, Positivism, Solsidan, Språkstörning, Tålig, Tourettes syndrom

”Det rullar på” är ett så konstigt uttryck, enligt mig. Vad är det som rullar? Det är därför jag inte riktigt gillar att skriva, men den här dagen har varit ganska lugn. Ingen större röra. Än så länge. Fast dagen är nästan slut, såvida jag inte kan somna senare. Jag sov trots allt i natt.

När jag kom hem i eftermiddags, så har jag nästan kollat på Solsidan hela tiden. Typiskt mig, själva mönstret. Jag har flera serier, som jag sett flera gånger. Däremot hindrar det mig absolut inte för att se den igen. Igen och igen. Och… Vet ni vad? IGEN. Vissa filmer kan jag se om och om igen. Exempelvis deckare. Jag har en tendens att fokusera för mycket på detaljerna i filmen. Så pass att jag missar vem som hade begått själva brottet. Jag kanske var för upptagen av något sidospår. Det här gör att jag kan se vissa filmer flera gånger och får fler perspektiv. Ofta är jag intresserad av helt andra saker än snitt-människan.

Ett problem, som jag aldrig lär komma ifrån, är en av de stora mysterium för mig – socialt samspel och regler. Du, som inte har en diagnos, inom det neuropsykiatriska spektrumet kan inte förstå detta till fullo. Det är för många faktorer som spelar in. Det handlar inte om ovilja att anpassa sig. Om jag anpassar mig för mycket går jag sönder. Då är det bara bitar kvar. Jag får då hitta lite alternativa sätt att leva på, så att jag energin försvinner. Det gör den ibland. Rätt ofta. Det jobbiga är att acceptera sina ovanliga begränsningar. Det finns självklart positiva saker med att ha Aspergers syndrom. Några exempel är kreativitet, tålighet, enormt fokus, fotografiskt minne, detaljsinne, tydlighet, envishet. Det är bara början.

Om trötthet vid Aspergers syndrom

Etiketter

Acceptans, ADHD, Autism, NPF, Social ångest, Social baksmälla, Tonåren, Trött, Trötthet

Har du någonsin funderat på vad som gör dig trött? Jag undrar om det är en fråga som jag, som har Aspergers syndrom, funderar lite extra på. Även saker som jag tycker om att göra gör mig mer eller mindre utmattad. Speciellt att vara social och om jag exponeras för mycket intryck.

I går var jag borta hela dagen. Först träffade jag en kompis, sedan träffade jag en nära vän och hennes vänner. Jag visste på något sätt att jag skulle bli trött och få någon slags social baksmälla när jag vaknade nästa morgon. Så blev det, men jag ångrar inte gårdagen.

När jag var tonåring förstod jag egentligen aldrig varför jag jag blev så trött av att vara social och/eller göra mycket saker på en dag. Då accepterade jag aldrig den reaktionen. Nu känner jag mer att jag får leva med det, även om det är väldigt jobbigt att inse.

Vad blir du trött av?

Sanningen bakom mina frustrationsutbrott

Etiketter

Acceptans, Aggressivitet, Frustration, Gråt, Irritation, Självdestruktivitet, Självmordstankar, Tomhetskänslor, Trichotillomani, Upprörd, Utbrott

När jag får utbrott över någonting över en förändring eller någonting som jag inte klarar av att göra känner jag mig otroligt ensam och annorlunda. Då hatar jag mig själv mer än vanligt. Jag gråter, kan inte andas. Jag gillar inte att erkänna det, men jag slår mig själv – det är går knappt att kontrollera. Jag rycker/drar ut hår, så kallad trichotillomani – förut har jag haft mycket svårare problem med det. Nu är det mest stress och ångest som utlöser det beteende.

Det här låter kanske överdramatiskt för er, men varsågoda – här har ni verkligheten bakom mina utbrott. Jag har i alla fall kommit ur det värsta av mina självskadebeteenden. Jag har väldigt svårt att kontollera mina impulser när jag är mitt inne i ett utbrott. Fast det är nog en bedömningsfråga vad som räknas som självskadebeteende och inte.

Jag har haft ”utbrott” sedan jag var lite. Dunkar huvudet i väggen, gråter okontrollerat, får panik. När jag gick i låg- och mellanstadiet blev jag utkastad från lektioner på grund av detta. När jag blev äldre lämnade jag klassrummet så fort som möjligt. Mina medstudenter har nog alltid varit osäkra hur de skulle bemöta mig, om ni förstår vad jag menar. Tror jag i alla fall.

Nog är jag fortfarande upprörd om hur jag blev bemött när jag var barn, eller ja, i allmänhet. Fast man kan inte ändra på det förflutna, om det som hänt. Tyvärr blir det säkert värre om man försöker förtränga det. Det är bättre att acceptera det, fast det betyder inte att man behöver gilla det.

Svar på en kommentar angående känslostormar

Etiketter

Acceptans, Borderline, Känslostormar, Medveten närvaro, Mindfulness, Stå ut i kris, Visshet

”Känslostormar (helt utan förvarning) är ingen hit, om du hittar nåt sätt att bli av med dem, eller iaf minska dem, så får du gärna dela med dig! <3”
– Jazzy

När jag gick i DBT (gruppterapi) pratade vi mycket om olika sätt att minska sårbarheten för negativa känslor samt vad man ska göra om de kommer ändå. Jag antar att du undrar vad man kan göra när allting blir så instabilt, när känslor och tankar går upp och ner – snabbt och turbulent.

För det första kan man minska sina sårbarheter för negativa känslor, som jag precis nämnde. Äta tillräckligt, sova lagom mycket, inte använda droger/alkohol och att motionera lagom mycket. Sedan kan man också använda sig av medveten närvaro (mindfulness) – att observera, beskriva och delta fullt ut i stunden. Man kan också använda sig av visshet, alltså att hitta en balans mellan förnuft och känsla. Det kan vara lugnande att försöka sätta ord på sina känslor, konstatera och acceptera att det är så här jag känner just nu. I denna stund.

När negativa känslor kommer och destruktiva tankar kommer, när känslan är på väg att ta över, ska man koppla in vissheten. Det finns många sätt att stå ut i kris. Att skriva, måla, baka, läsa en bok eller tidning – att distrahera sig. Att acceptera negativa känslor är också viktigt. Någonting som jag brukar använda mig av är att frysa in plasthandskar. När negativa känslor börjar ta över flyttas fokus till hur kall den djupfrysta handsken är.  En annan sak som jag tycker hjälper mycket är att tänka på andningen. Andas in, andas ut – djupa och medvetna andetag. När man går i DBT får man lära sig en del andningsövningar. Om någon är intresserad kan jag berätta mer om det i ett annat inlägg.

Hoppas att du fick svar på dina funderingar.