Etikettarkiv: 1997

Kent, avskedsturné 2018-12-17

25 torsdag Feb 2021

Posted by in Musik

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , , , ,

Här är Kent-spelningen jag kollade på i går. Även dagen innan. Den som laddar upp detta ”multicam”-klipp är ”Kompakt Mode” på youtube.

”Är du lycklig nu?”
– Kent (1997)

Fotsteg, klampar, över mina tankar. Försöker

12 fredag Feb 2021

Posted by in Citatens skuggor, Musik, Psykisk ohälsa

≈ 9 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Tunnel, avfart

När taxametern slagits på

Försvinner allt i regnet utan spår

Och som en viskning

Ser vi syner nu igen

Det här är nåt som inte ens har hänt

~ Kent (1997) ~

Jag älskar den här låten, 747. Den är lugn, överslätad panik. Krossat glas, med lugn blick – över världen.

Snurrar runt. Mellan gator och torg. Torkar invärtes tårar. Rent bildligt, men ändå så äkta. Tydligt, som nagellack mot krossat glas.

Tankarna vill inte tystna. Fast det gör de aldrig någonsin, känns det som. Lugnar dina tankar ned sig? I vilka situationer? Min hjärna borde ha exploderat för länge sedan. Rätt häftigt, egentligen, att så mycket skit får plats på så lite yta. Kan tyckas udda. Fast vanligt. Eller något åt det hållet.

Jag funderar, som vanligt, på att det är fredag. Hur jag ska lägga upp den. Det finns saker som är planerade, men ni vet – min vanliga oro.

Ibland vill jag bara misshandla sönder mina tankar – bara så att de någon gång håller käften. Skämt åsido…

”Men mot gummi, glas och metall – betyder ett mirakel inget alls” – Kent (1997)

15 torsdag Okt 2020

Posted by in Fördomar, Kreativitet, Samhälle, Tänkvärt, What I'm wearing

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , , , , , , ,

Jag tog ett ganska random citat, som jag älskar – men ändå, ni vet. Vissa citat är för bra. Eller?

Tystnad…?

Nu sitter jag här igen och ”fiser”. Pillar i naveln. Eller vad säger ni neurotypiker? Okej, skämt. Det verkar finnas massor av uttryck för att ersätta att man sitter på sitt arsle och gör ingenting. Lite mer rätt fram. Allting som inte är ”fräscht”, enligt ”dem”. Är ”dem” , samhället – eller? Egentligen är det rätt konstigt att vi ska anpassa oss efter regler som ingen ens vet vem som har kommit på. Tycker ni inte?

Hur som helst – jag sitter på min röv, på min rosa fluffkudde, som alltid – är jag skriver. Jag orkar inte flytta på datorn på grund av alla förbannade kablar. Jag är barfota, fast det är rätt kallt. Fast jag gillar att frysa lite. Jag har på mig svarta shorts, som var mammas förut. Tydligen kan man se ”allt” om man kollar in – om jag sitter med korslagda ben. Fast vem bryr sig? knallrosa trosor, vinrött linne och svart BH-topp. Inte för att det är viktigt, men ändå kul att skriva något annorlunda.

Jag hoppas verkligen på en helt natts sömn i natt och hoppas detsamma för dig.

<3