Bra besked: Tillbaka på plats – Dynamo

Etiketter

, , , , ,

För någon timme sedan fick jag positiva besked från MISA. För några dagar sedan skrev jag att troligtvis inte får återvända på måndag, men nyss fick jag reda på att jag får det! Hell yes. Jag trodde aldrig att det skulle gå igenom, men det gjorde det!

Det här var fantastiska nyheter, men det känns konstigt – nästan nervöst – att återgå till de rutiner jag hade innan covid-19. För jag har ju varit hemma sedan slutet på mars. Det ska blir så otroligt skönt att slippa solen som lyser rakt igenom persiennerna när jag ska jobba framför datorn. När man öppnar balkongdörren är det så mycket jobbiga ljud från gatan, brummande. Sedan när man ska ut med sin e-cigg så är det en hel drös med dagisbarn som tar upp hela uteplatsen. Hejdå till allt det där! <3

Däremot kommer alla att kunna se mina utbrott, ångestattacker, varje gång jag spiller, trampar snett med föttterna, pruttar, rapar.  Fast det SKITER jag i! <3 Tur att jag har praktik i en väldigt accepterande miljö.

 

Delar av siluetter

Etiketter

, , , ,

svarta spetsgardiner

mot stadens gator

ekot av fordontrafik

liksom fastigheternas

symmetri mot himlen

blodet rinner 

ur själens blödande sår

luften pulserar mot vinröd oro

en diffus explosion av det

som fanns 

bakom 

fragmentens universum

Sanningen bakom mina frustrationsutbrott

Etiketter

, , , , , , , , , ,

När jag får utbrott över någonting över en förändring eller någonting som jag inte klarar av att göra känner jag mig otroligt ensam och annorlunda. Då hatar jag mig själv mer än vanligt. Jag gråter, kan inte andas. Jag gillar inte att erkänna det, men jag slår mig själv – det är går knappt att kontrollera. Jag rycker/drar ut hår, så kallad trichotillomani – förut har jag haft mycket svårare problem med det. Nu är det mest stress och ångest som utlöser det beteende.

Det här låter kanske överdramatiskt för er, men varsågoda – här har ni verkligheten bakom mina utbrott. Jag har i alla fall kommit ur det värsta av mina självskadebeteenden. Jag har väldigt svårt att kontollera mina impulser när jag är mitt inne i ett utbrott. Fast det är nog en bedömningsfråga vad som räknas som självskadebeteende och inte.

Jag har haft ”utbrott” sedan jag var lite. Dunkar huvudet i väggen, gråter okontrollerat, får panik. När jag gick i låg- och mellanstadiet blev jag utkastad från lektioner på grund av detta. När jag blev äldre lämnade jag klassrummet så fort som möjligt. Mina medstudenter har nog alltid varit osäkra hur de skulle bemöta mig, om ni förstår vad jag menar. Tror jag i alla fall.

Nog är jag fortfarande upprörd om hur jag blev bemött när jag var barn, eller ja, i allmänhet. Fast man kan inte ändra på det förflutna, om det som hänt. Tyvärr blir det säkert värre om man försöker förtränga det. Det är bättre att acceptera det, fast det betyder inte att man behöver gilla det.

Där skuggorna tog över

Etiketter

, ,

huvudet mot väggen

hårt

orosmolnet exploderar

som stjärnor mot ett

blödande förflutet

oskyldiga skuggor

runt de pretentiösa husväggarna

tegelröd ångest

då siluetten lämnar strålarna

dunstar mot gatorna

då orden som aldrig fanns

lämnade sunt förnuft

liksom den franska

balkongens, lömska skugga

där gråa persiennerna 

vill väl

 

Nederlagsdag

Etiketter

, , , , , , ,

Jag känner mig väldigt irriterad i dag. 2 personer har hört av sig i dag, för att de vill ta en promenad. Varför hörde ni inte av er i går eller tidigare? Inte nog med att jag inte kunde somna i går förrän efter ca 2,5 timmar.

Min hjärna slutar i princip att fungera om jag blir för stressad. Ibland räcker det med lite stress. Alla jag har kontakt med verkar inte kunna lägga på minnet att det inte fungerar för mig att boka in en aktivitet samma dag som den ska ske. Jag känner mig ledsen, förbannad, frustrerad och ångestladdad. Det går inte att fatta beslut då. Mest arg blir jag nog på mig själv att jag inte kan bestämma mig.

Ibland blir jag så less på hur jag fungerar, men främst på att personer i min omgivning inte alltid förstår – verkar det som.

En sak som får mig att koka över är att Stockholms Stad funderar på att förlänga beslutet om att man inte får vistas på praktik, daglig verksamhet osv. Först var det tom 31 maj, vilket hade betytt att jag bör ha fått gå till praktiken på måndagen dagen efter. Nu vill de förlänga beslutet. Jag känner mig kontrollerad. Kanske låter jag självisk, enligt någon, men det är så här jag känner. Stockholms Stad kunde väl i alla fall ha kommit med beslutet innan, så att man inte får falska förhoppningar.

Nog behövde jag skriva detta, för mitt eget välmående. Rensa hjärnan, ungefär.

Temperaturökningen skriker, som mitt hår

Etiketter

, , , , ,

thumbnail_IMG_20200524_141523

I dag, efter att jag varit på gymmet, bestämde jag mig för att färga håret. Det var tänkt att det skulle bli mörkrött, fast det verkade som att mitt hår var för mörkt innan. Däremot kände jag att jag behövde ha en förändring på håret. Som vanligt så bryr jag mig inte så mycket hur det blir. Det är relativt oviktigt. Jag trivs inte alls i brunt, som är min naturella färg. Bilden ovan är från när jag hade färgen i.

thumbnail_IMG_20200524_170247

Så här blev resultatet i alla fall. Mitt hår har blivit så fylligt, så ibland räcker inte till.

Annars så har den här dagen varit ok. På eftermiddag körde vi ett flerpartssamtal med farfar och släkten på Gotland för att fira att han blir 90 år i morgon! <3

Stressen för hur varmt och/eller ljust det kommer att bli är rätt stor. Det känns obehagligt att tänka på att om man mår dåligt och inte vill gå ut, så är man fast i en varm, ljus lägenhet. Tanken på att behöva duscha för ofta känns… Usch! Egentligen vill jag att det ska bli höst så fort som möjligt.

Ljus mot fläckiga fönster

tvärgatan med hopp

min hjärna 

blöder

mot tomheten

svetten beblandas

oron

fläktens rotation 

pulsen vill ner

till natt 

skimrande gryning

likt själsliga hål

 

Reflektion mot allt

Etiketter

, , ,

Ibland vill jag bara fly från mitt förbannade medvetande. Slippa tänka. Inte låta mig påverkas av vad vissa personer tycker. Sluta hata på mig själv. Kanske acceptera att jag inte är bra nog enligt en viss person.

Blodet rinner genom existensen

medvetandet skriker efter

efter en paus

mot ångest

och alla resande tåg

mot huvud mot fönstret

en reflektion

siluett

två svartsminkade ögon

vill ut

men vart?

 

Man frågar inte om någon är gravid

Etiketter

, , , , , , , , , , ,

Jag tror att jag har tagit upp det här ämnet flera gånger redan, men det verkar inte vara tillräckligt. Vet ni varför man inte frågar någon om denne är gravid? För att det finns massor med anledningar till att magen vara stor eller svullen!

Extremt många främlingar (några tiotal) har frågat mig om jag är gravid de senaste åren. Väldigt få har varit män. Jag tycker det är synd att vissa kvinnor har så stort behov att trycka ner andra kvinnor genom att kommentera deras vikt. Anledningen till att det här ämnet engagerar mig så mycket är att jag har väldigt svårt för när människor ser ner på varandras kroppar. Ytan är inte det viktigaste, visst?

Vad tjänar vi egentligen på att sprida negativitet? Eftersom jag själv har haft anorexi, så upplever jag precis den här typen av beteende väldigt starkt. Jag blir så dåligt humör när jag ser bantningsprodukter på hyllorna i affärerna eller bröd som är ”low carb”. Folk får väl förtära det om de vill, men det sänder ett visst budskap – att man inte duger som man är. Om man vill banta, fast man inte behöver, kan man fundera på om man kanske ska lägga fokus på att lära sig tycka om sin kropp – som den är. Varför har folk behov av att veta om en person är gravid? För att de själva ska känna att de är ”bättre”?

Den värsta kommentaren jag har fått lyder: ”Får man verkligen röka när man är gravid?” Det var en kille som sa det när jag var på kryssning för ett par år sedan. Jag blev så arg att jag inte ens minns vad jag sa till honom. Även om jag hade tagit en cigg (då använde jag min vape) och hade varit gravid. Det är fortfarande inte hans problem. Hann verkade inte heller vara full, fast det gör det ju mycket värre.

Ha inte förutfattade meningar om någon annans kropp. Glöm inte det.

 

Mental solexplosion, aspie

Etiketter

, , , , , , , , , ,

Hey guys!

Jag hade inte alls förberett mig på att vara ledig, eftersom jag inte insåg det förrän i går. Det stressade mig mer än jag trodde att det skulle. Jag var på dåligt humör direkt när jag vaknade och det kändes jobbigt att starta dagen. Det var bländande sol – inte min favorit alls. Vad skulle jag förvänta mig?

På förmiddagen kommer det in ett samtal från min vän Maria! Tur det, för det ändrade min inställning till dagen. Tack! <3 Bara att prata, även om det både var bra och dåliga nyheter. Kort senare hade jag videosamtal med mamma och direkt efter ringde Ylle! <3 Vi pratade i 2 timmar, som det brukar bli – ibland. Det blir oftast långa samtal. Nu blev jag mer redo att ta itu med dagen.

Jag tog en promenad och handlade lite efter alla dessa samtal. Tur att dom kom in, annars kanske jag hade gått omotiverad genom dagen. Vad har man vänner till annars? <3 

Hur tog du dig igenom den lediga dagen?