Gatulyktornas oro

Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gatulyktor lyser upp det kring dem. Resten då?

I dag känns det aningen mörkt. Både i huvudet och i lägenheten. Inte för att jag inte har tänt några lampor, men det känns mörkare. Även om jag har öppnat persiennerna på en sida. Vad spelar det för roll? Det börjar skymma ute. Fast jag får inte bli för trött i huvudet, för om ca en halvtimme har jag schemalagd städning. Som varje torsdag.

Jag känner mig som sagt lite mörk i hjärnan. Kan man ens säga så? Det kan man väl. Jag skrev det nyss. Jag är livrädd för fler avslag från olika håll. Vi på Dynamo förlag väntar på ett beslut om projektmedel. Jag måste söka om sjukersättning – tänk om inte det går igenom. Det jag tror en del vet om mig, som känner mig privat, är att jag oroar mig för mycket för saker jag inte kan styra över. Ofta är jag så orolig att jag får svårt att befinna mig i det förbannade, omtalade nuet. Fast vill jag verkligen vara i nuet? Inte alltid. Vem vet?

Även om de saker jag nämnde i stycket innan är befogade att oroa sig för, så är det inte där det slutar. Det slutar aldrig och min hjärna kommer sannolikt att explodera. Som ett skrik. Ibland känns det verkligen så. När allt faller isär. Då man måste bära ett lass med Loka crush. Lite för tungt. Allt faller till marken. Eller genom metall. Kortslutning.

Ja, ni förstår varför det är livsviktigt för mig att vila ofta. Annars går jag sönder.

”Hej, det är jobbigt” (2018) av Caroline Jonsson

Etiketter

, , , , , ,

Boken är i det stora hela en sammanställning av organisationer/föreningar som jobbar för att vi ska må bättre – i samhället. Långa vårdköer gör att inte alla får hjälp, fast de behöver det. ”Hej, det är jobbigt” presenterar föreningar, som du kan vända dig till. Där du kan vara anonym. De kan också hjälpa dig att söka vidare till mer specialiserad hjälp. Dessa föreningar ersätter inte vården, men är som ett komplement.

Caroline Jonsson, författare, är frilansjournalist. Hon har även arbetat inom vården och inom ideella föreningar.

Utgiven av Dynamo förlag år 2018. Det är på detta förlag jag har praktik. Kolla gärna in oss på sociala medier – Facebook och Instagram

Köpa boken? Klicka här

Thåström – Vacker död stad

Etiketter

, , , , ,

All degen som jag måste bränt här

Och alla nätter som jag inte minns

All degen som jag måste bränt här

Det var värt, värt vartenda spänn

– Thåström (1999)

Vetekudde, rastlöshet, för mycket tankar

Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den här dagen har varit rätt utmattande. Jag hade, som sagt, ett möte på förmiddagen. Sedan har jag varit hemma resten av den och fajtats med min mensvärk. Inte bara själva värken, utan också med mitt mående – och rastlösheten. Det sistnämnda gör mig irriterad. Frustrerad. Gråtfärdig.

Jag brukar inte känna mig speciellt nere när jag har mens, så jag vet inte om mitt mående har enbart berott på det. Egentligen orkar jag inte riktigt reflektera så mycket över det. Istället kom jag på att jag kunde värma en vetekudde i mikron. Jag har näsan aldrig haft en mikro tidigare, så det här med vetekudde brukar inte falla mig in. Tur att det hjälpte. Ganska mycket, faktiskt.

I dag blev Joseph Bidén officiellt president, vilket jag antar att ingen har missat. Det blir skönt att slippa Donald Trump. Ni förstår nog alla vad jag menar. Det behövs inga ord, tror jag.

Hur som helst – jag hoppas inte att jag kommer att gå in i någon dålig period. Mitt mående är inte på topp. Fast det finns anledningar till det. Bland annat detta med Försäkringskassan. Motoriken. Överrörligheten. Ständig oro. Mot ångest. Ekonomin. Jag vet inte riktigt, som vanligt. Många faktorer. Frågor, men inte mycket till svar. Eko. Hjärnspöken runt hörnet.

I morgon blir det en vanlig torsdag. Med jobb, städning och förhoppningsvis vila. Hur mår du? Vad ska du göra i morgon?

”Izas hemlighet” (2018) av Sofia Pihlsgård

Etiketter

, , , , , ,

Boken handlar om Iza, som är en björn på 10 år. Hennes familj och vänner. Fotboll. Hennes hund. Fokuset i boken är på hennes diagnos – tvångssyndrom. Vägen från att stänga allting inom sig – till att berätta för läkare, föräldrar, syskon och vänner. Sedan vägen mot tillfrisknad.

Boken lämpar sig främst till barn/ungdomar 10 år och uppåt. Sedan måste jag säga att en får oss att tänka, oavsett ålder.

Den här boken är utgiven på Dynamo förlag, där jag har min praktik. Besök oss gärna på Facebook och Instagram

Vill du köpa boken? Klicks här, här eller här

Stigma: Bloddroppar mot vit smärta

Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , ,

I morse vaknade jag tidigare än jag skulle upp. Det blev ett toalettbesök och jag upptäckte att mensen har kommit. Inte till min lycka direkt. Jag har, i början av min period, väldigt mycket mensvärk.

Jag skriver när jag får mens, för jag bryta stigmat som har blivit – att just, prata om det. Då menar jag inte bara att vissa män tycker att det är äckligt att prata om – utan även kvinnor. Vad är det som är så ”pinsamt” och skamligt? Okej, det är bekvämt, kladdigt, jobbigt och obekvämt. Fast – skammen i sig – vad bottnar den i? Egentligen. Den måste bort. Flickor, som får sin mens för första gången, ska inte behöva mötas av fördomar och äckel.

När det började pratas om mens, lärare och elever, emellan – tyckte många av oss att det var pinsamt. Då kände jag mig också annorlunda. jag har aldrig haft problem att prata med vuxna om det. Det är snarare så att andra tycker att jag är ”äcklig” som pratar om det – bryter tystnaden – ofta vid fel tillfällen. Jag har en tendens, säkerligen på grund av min Asperger-diagnos, att ta upp saker som andra tycker är generande. Till slut vågar man knappt säga någonting om något, som inte är ytligt. Fast så blir det inte i den här bloggen, som ni säkert redan har märkt. Andra tenderar att ha en helt annan syn, perspektiv, på vad som är ytligt/personligt/privat. Fast jag har ofta helt andra perspektiv och infallsvinklar än andra människor, vilket ger mig fler möjligheter att vara kreativ.

Har ni några tankar?

Distanserad

Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

Jag känner mig distraherad av mina tankar. För mycket. Nyss var jag på gång att göra matlådor och sedan ringde ett samtal. Strax efter det ryckte jag nästan till när jag insåg att jag glömt mat på spisen. Aningen förvirrande. Min hjärna försöker fly från ångest, men lyckas bara halvdant.

Fast jag sov bra i natt, så känner jag mig inte riktigt utvilad. Som att jag inte riktigt var närvarande i sömnen. Kanske. Jag känner mig … Som att mig personliga stalker är ångesten. Den väntar runt hörnet, rent bildligt. Varje fotsteg, varje andetag, varje hjärtslag. Åtminstone i perioder, även om förklaringen (det kursiva) var något klyschig.

Klyschornas dans? Inte min blogg. Det passar väl inte min personlighet. Ofta är det standard att man ska vara ”bra” om någon frågar hur man mår. Speciellt om det är någon man inte har en nära relation till. Jag har alltid haft problem med den sociala regeln, för att jag inte förstår varför man ska ljuga om hur man mår. För så reagerade jag när jag insåg vad jag betydde. Samband i det så kallade sociala spelet är en enorm tankeställare för mig. Nu säger jag något neutralt – att det funkar, är okej, flyter på – om jag får frågan, men inte vill prata om det.