Kaosets faktum

Etiketter

Bipolär, Kaos

Ibland känns det som att jag är fast i min egen bubbla. Ångesten väntar förgäves på att komma dit. Folk tror att jag mår ”bra” nu, men jag vet inte

Så fort förändringar sker, så blir jag förbannad inombords. Där tårarna rinner och alla trauman väntar på att formas till ord. Fast jag vågar inte berätta. Vågar jag någonsin?

Rastlösheten gör sig påmind ofta. På tunnelbanan, så fort någon går för långsamt före mig. Jag tror inte att det handlar om just det. Människor kan vara skrämmande. Faktumet att jag inte förstår dem. Jag förstår mina vänner och familj delvis, men inte fullt ut. Det känns som att jag är från en annan planet. Det må låta klyschigt, men är dessvärre sant.

Jag minns en kolteckning jag ritade med kol för flera år sedan. Armar och händer som försöker tränga sig ur en ögonglob. Är det verkligheten tro? Varför skriker jag men ingen hör?

Nu är ett sådant ögonblick då verkligheten kommer i kapp. Jag sitter och ”ångar” (tolka: vape) i min säng. Nyss nybäddat med mina helt nya lakan från Ikea. Det smärtar mig dock att otroligt många andra har samma lakan. Varför har jag alltid behovet av att vara unik? Jag är det på mitt sätt. Är det hela sanningen? Känner någon lite av det jag känner? Om ens en gnutta. Inte vet jag.

Min irritation är lättväckt. De senaste månaderna har jag varit mer förbannad än vanligt. Jag är rädd för konflikter, som vanligt. Flykten är något vardagligt numera. Från mig själv. Från min psykiskt sjuka (läs: bipolära) hjärna. Jag är ständigt rädd för att insjukna i ett skov igen. När jag blir stressad hörs alla intryck i vardagen högre än annars. Jag är trött på att leva i förnekelse.

Hörs jag lika mycket som du? Är jag värd något?

Annonser

Snurrig dag

Etiketter

Förstoppning, Ultraljud buken

I morse kl 8:45 skulle jag göra ultraljud på buken. Som ni vet så har jag haft ångest över min svullna mage länge nu och det är andra gången jag skannar den. Eller så. Första gången visade det sig att jag hade stora förhårdnader k hela tjocktarmen. Så nu får vi se – andra gången gillt! För övrigt så mår mina inre organ bra i alla fall som tur är. Dock har jag inte fått en riktig bajskorv på månader… Bara små klumpar. Nu fick ni veta det, haha…

Någon som har råd/input? Vad ska jag göra? ♡

Dagens inlägg på MISA-bloggen om detaljminne och tvångssyndrom

Etiketter

Ångest, OCD (obcessive-compulsive disorder)

https://misaab.wordpress.com/2018/09/05/det-har-med-detaljer/

Kvällens reflektion

Etiketter

Bipolär

Jag skriker på insidan, men ingen hör

Etiketter

Ätstörning, Bipolär, Humörsvängningar

Det har varit tyst när ett tag – kanske något inlägg då och då. Mestadels har det berott på måendet och dålig inspiration, eller hur man nu ska beskriva det. Jag går från depression till överaktivitet hela tiden i stort sett. Måendet är kaos och jag vet varken ut eller in – någonstans. Mellan tvivel och ensamhet – oavsett om den är frivillig eller inte. Fast i bland känner man sig mest ensam om man är bland folk. Livet som jag lever kommer alltid att vara annorlunda, men det betyder inte nödvändigtvis att det är negativt. Ibland gör saker väldigt ont. Psykisk smärta finns nästan alltid i mig.

Mina diagnoser (främst bipolär sjukdom och Aspergers syndrom) är dock inte det enda som har varit kaotisk. Även relationen till mig själv. Min kropp. På fredag kväll till lördag eftermiddag var jag på kryssning med några från boendet. Det fanns ingenstans där jag kunde använda min vape, så jag fick gå till rökrummet. Plötsligt säger en man till mig: Får man röka om man är gravid? Då gick det sönder i mig. Jag skrek vad och allt jag ville och avslutade med att säga att han var en idiot innan jag lämnade rökrummet.7

Självmordstankarna började eka i huvudet. Lösa tankar som forsade genom kroppen. Inuti mig. Skräcken för mitt psyke, min fysiska kropp och mannens ord. Det är inte första eller andra gången. Det är över 30 gånger som okända personer har sagt så till mig. Jag blir lika knäckt varje gång. Varje dag är en kamp. Ibland varje timme. Har jag tränat i dag? Har jag ätit bra mat? Är min mage svullen? Kommer någon att fråga om jag är gravid? Ser jag smal ut? Ser jag tjock ut? Hatar alla mig? Är mina tuttar för stora? Är de hängiga? När i helvete ska jag sluta ha ångest?

Måste också tillägga att det finns personer som är helt fantastiska också. Hjärta på er

Måendet i presens

Etiketter

Ångest, Bipolär, Depressivitet

Senaste veckan (kanske innan också) har jag inte mått så bra. Jag har stundvis varit väldigt deprimerad. I dag är jag inte så nere, men arg och frustrerad däremot. Jag mår inte bra nu heller, men jag kan i alla fall prata. Om jag är för nere klarar jag knappt av att prata och förklara hur jag känner. Därav min frånvaro här.

 

Osocial och helt slutkörd

Etiketter

Värmebölja 2018

I över en vecka har jag inte gjort så mycket annat än att träna. Min samtalslista är nästan tom. Denna förbannade värmen får mig att bli utmattad av ingenting.

I dag var jag på MISA (sommaraktivitet). Det var så himla jobbigt att ta sig till och från stan. Det går knappt att andas. Värmen var extrem även på gymmet.

Äh.. Jag orkar inte

Det berömda hålet

Etiketter

Depressivitet

Det är en sådan dag där jag mår skit – egentligen. Syns det på utsidan? Nja… Inte alltid. Jag känner mig inte förstådd. Bara misslyckad. Det är vissa saker som inte fungerar och jag går inte in på detaljer. Inte just nu i alla fall.

Nej, jag mår inte bra i dag

Etiketter

Bipolär, Ensamhet, Humörsvängningar

Det här har varit en lång dag och inte fan är den slut. Jag har humörsvängningar som f*ucking vanligt, men dras mycket mer åt det depressiva hållet i dag. Mycket drar ner mig. De som jag trodde var mina vänner. Inlägg på Facebook som jag inte känner igen mig i. Jag orkar inte kontakta någon. Jag vill inte någonting.

Jag är en kvinna med Aspergers syndrom och bipolär sjukdom som känner sig så jäkla missförstådd

Missförstånd och en enorm envishet

Etiketter

Skolan

Jag känner för att skriva, så jag gör det nu…

När jag skrollade i facebook-flödet ser jag en artikel att barn med autismspektrum är hemma, fast de inte är sjuka eller är sjukskrivna. Jag blir så himla less på skolsystemet. Det är bara anpassat för personer utan diagnos. Bara ca hälften av dessa elever har inte godkänt i svenska, matematik och engelska. Vems fel är det? Det behöver inte vara lärarnas fel – utan det här jävla skitsystemets fel. Visst, det finns både bra och dåliga lärare. Ärligt talat så är det verkligen inte meningen att dessa elever med autismspektrum ska exkluderas redan från början? En del lever ju ensamma även i vuxen ålder – men självklart inte alla.

Det man inte får glömma angående personer med Aspergers syndrom  (jag skriver utifrån det, eftersom jag har den diagnosen) är att alla med diagnos är olika. Man kan inte dra alla under en kam (tolka ej bokstavligt). Jag fick min diagnos när jag var 7 år, men vägrade acceptera den tills jag var 20 år. Missförstånd är min vardag. Många missförstår mina ansiktsuttryck. Jag är inte alltid ledsen om det ser ut som det. Eller arg. Om någon tror det (alltså tror fel) känner jag mig kränkt.

Varför? Ingen ska behöva vara hemma från skolan bara för att allt runtomkring tar för mycket energi. Det är så orättvist. Jag har också varit mobbad och/eller utfryst under större delen av skoltiden – grundskolan och gymnasiet. Jag har ofta inte blivit förstådd och inte blivit tagen på allvar – just för att jag är så högfungerande. Grundskolan gick jag ut med bara VG och MVG i alla ämnen. Gymnasiet gick jag ut med VG i snitt. Just på grund av min envishet. Däremot blev jag rejält utbränd, vilket sitter kvar än i dag. Jag har aldrig skolkat i hela mitt liv. Ibland undrar jag – var det värt det?