Fortsatt bättre

Etiketter

Bipolär, Seroquel

Det har hjälpt att höja tillbaka från 300mg till 400mg och jag är så tacksam för det! ♡ Nu vet jag vilken dos jag klarar av och inte. Jag märker verkligen skillnad.

Allt gott♡

Annonser

Mot bättre tider (?)

Etiketter

Bipolär, Deppressivitet, Mamma, Seroquel

I går kväll höjde jag (I samråd med läkare) seroquel tillbaka från 300mg till 400mg. Det känns redan lite bättre! Så nu hoppas jag på detta

PS. Enormt Grattis till mamma som fyller år i dag♡ DS

Medicinsänkning spårar ur

Etiketter

Depressivitet, Seroquel

För 3 veckor sedan bestämde jag med min läkare på psyk att serquel skulle sänkas från 400mg till 300mg. Som ni förstått så har det spårat. Jag mår nästan aldrig bra. Snarare skit. Om jag är med någon vän eller familj kan det vara lite bättre.

I morgon har läkaren telefontid, så då ringer jag och berättar. Han sa ju dessutom att jag skulle ringa om psyket blev påverkat av sänkningen.

Jag får väl kämpa på till i morgon bitti då. I dag bad jag om skjuts till gymmet. Inte heller det fick mig att må bättre.

Just nu känns saker och ting hopplöst

När allt är för svårt

Etiketter

Aggressivitet, Depressiv, Irritation

De senaste 2 veckorna (sedan Seroquel sänktes från 400 mg till 300 mg) har jag mest mått dåligt. Jag brukar ju föra stämningsdagbok. Enligt den är det tydligt att det har med medicinsänkningen att göra. Delvis kan det också bero på att jag tycker det är jobbigt att filminspelningen är slut – att jag inte har vant mig vid att det är så.

I dag tvingade jag mig iväg till gymmet och most photos. Väl på plats på most photos orkar jag inte komma i gång och blir förbannad inombords. Jag tänker gå tidigare i dag, för jag ska träffa pappa. Just nu kan jag ändå inte koncentrera mig ändå, så skitsamma.

 

Måendestatus: Mestadels dåligt

Etiketter

Ångest, Depressivitet

Sedan vi hade avslutningsfest med produktionsteamet har jag inte mått bra. I går varjag bara vaken i 8 timmar, för att sedan sova 14 timmar till i dag. Under dagen har jag mest känt mig trött. Jag tog med gymväskan till stan och hade tänkt träna innan jag åkte för att fira fars dag med familjen minus J. Fast det blev ingen träning…

Hoppas att jag mår bättre i morgon. Mår skit…

Kaosets faktum

Etiketter

Bipolär, Kaos

Ibland känns det som att jag är fast i min egen bubbla. Ångesten väntar förgäves på att komma dit. Folk tror att jag mår ”bra” nu, men jag vet inte

Så fort förändringar sker, så blir jag förbannad inombords. Där tårarna rinner och alla trauman väntar på att formas till ord. Fast jag vågar inte berätta. Vågar jag någonsin?

Rastlösheten gör sig påmind ofta. På tunnelbanan, så fort någon går för långsamt före mig. Jag tror inte att det handlar om just det. Människor kan vara skrämmande. Faktumet att jag inte förstår dem. Jag förstår mina vänner och familj delvis, men inte fullt ut. Det känns som att jag är från en annan planet. Det må låta klyschigt, men är dessvärre sant.

Jag minns en kolteckning jag ritade med kol för flera år sedan. Armar och händer som försöker tränga sig ur en ögonglob. Är det verkligheten tro? Varför skriker jag men ingen hör?

Nu är ett sådant ögonblick då verkligheten kommer i kapp. Jag sitter och ”ångar” (tolka: vape) i min säng. Nyss nybäddat med mina helt nya lakan från Ikea. Det smärtar mig dock att otroligt många andra har samma lakan. Varför har jag alltid behovet av att vara unik? Jag är det på mitt sätt. Är det hela sanningen? Känner någon lite av det jag känner? Om ens en gnutta. Inte vet jag.

Min irritation är lättväckt. De senaste månaderna har jag varit mer förbannad än vanligt. Jag är rädd för konflikter, som vanligt. Flykten är något vardagligt numera. Från mig själv. Från min psykiskt sjuka (läs: bipolära) hjärna. Jag är ständigt rädd för att insjukna i ett skov igen. När jag blir stressad hörs alla intryck i vardagen högre än annars. Jag är trött på att leva i förnekelse.

Hörs jag lika mycket som du? Är jag värd något?

Snurrig dag

Etiketter

Förstoppning, Ultraljud buken

I morse kl 8:45 skulle jag göra ultraljud på buken. Som ni vet så har jag haft ångest över min svullna mage länge nu och det är andra gången jag skannar den. Eller så. Första gången visade det sig att jag hade stora förhårdnader k hela tjocktarmen. Så nu får vi se – andra gången gillt! För övrigt så mår mina inre organ bra i alla fall som tur är. Dock har jag inte fått en riktig bajskorv på månader… Bara små klumpar. Nu fick ni veta det, haha…

Någon som har råd/input? Vad ska jag göra? ♡

Dagens inlägg på MISA-bloggen om detaljminne och tvångssyndrom

Etiketter

Ångest, OCD (obcessive-compulsive disorder)

https://misaab.wordpress.com/2018/09/05/det-har-med-detaljer/

Kvällens reflektion

Etiketter

Bipolär

Jag skriker på insidan, men ingen hör

Etiketter

Ätstörning, Bipolär, Humörsvängningar

Det har varit tyst när ett tag – kanske något inlägg då och då. Mestadels har det berott på måendet och dålig inspiration, eller hur man nu ska beskriva det. Jag går från depression till överaktivitet hela tiden i stort sett. Måendet är kaos och jag vet varken ut eller in – någonstans. Mellan tvivel och ensamhet – oavsett om den är frivillig eller inte. Fast i bland känner man sig mest ensam om man är bland folk. Livet som jag lever kommer alltid att vara annorlunda, men det betyder inte nödvändigtvis att det är negativt. Ibland gör saker väldigt ont. Psykisk smärta finns nästan alltid i mig.

Mina diagnoser (främst bipolär sjukdom och Aspergers syndrom) är dock inte det enda som har varit kaotisk. Även relationen till mig själv. Min kropp. På fredag kväll till lördag eftermiddag var jag på kryssning med några från boendet. Det fanns ingenstans där jag kunde använda min vape, så jag fick gå till rökrummet. Plötsligt säger en man till mig: Får man röka om man är gravid? Då gick det sönder i mig. Jag skrek vad och allt jag ville och avslutade med att säga att han var en idiot innan jag lämnade rökrummet.7

Självmordstankarna började eka i huvudet. Lösa tankar som forsade genom kroppen. Inuti mig. Skräcken för mitt psyke, min fysiska kropp och mannens ord. Det är inte första eller andra gången. Det är över 30 gånger som okända personer har sagt så till mig. Jag blir lika knäckt varje gång. Varje dag är en kamp. Ibland varje timme. Har jag tränat i dag? Har jag ätit bra mat? Är min mage svullen? Kommer någon att fråga om jag är gravid? Ser jag smal ut? Ser jag tjock ut? Hatar alla mig? Är mina tuttar för stora? Är de hängiga? När i helvete ska jag sluta ha ångest?

Måste också tillägga att det finns personer som är helt fantastiska också. Hjärta på er