Student 2010: En verklig mardröm

Etiketter

Alkoholmissbruk, Anorexi, Ångest, Bipolär, Depressivitet, Destruktivitet, Mani, Självdestruktivitet, Självförakt, Självskadebeteende, Student 2010, Tablettmissbruk

Det är den 4:e juni 2020. För 10 år sedan, exakt, tog jag studenten. Enligt många andra som har tagit studenten är det en viktig dag att komma ihåg. Glädjen, lyckoruset, flaket, studentskivan. För de som ska ta studenten väntar de sig den lyckligaste dagen i hela deras liv.

Jag kände bara smärta. Ingenting var kul. Min psykiska ohälsa var existerande i hög grad. Det sista halvåret innan studenten spårade det ur. Alkohol kombinerat med psykofarmaka – ramlade ner för en rulltrappa – polisen – Maria Ungdom. Anorexi. Stress. Extrem ångest. Bipolär debut – Mani – riskbeteende – psykakuten. Sjävmordstankar. Flera depressioner. Blandade mani/depressiva skov. Folk blev rädda för mig. Gråt på toaletterna i skolan. Självskadebeteende. Bantningstabletter. Alkoholmissbruk. Alvedonmissbruk. Olämpligt beteende, eller vad man ska kalla det. Jag var inlagd på slutenpsykiatrin i bland.

Mitt i allt det här tog jag studenten på naturvetenskapliga programmet med mer än godkänt i snitt. Vad spelar det för roll när man ändå inte vill leva? Jag kritiserade mig själv, men det har jag försökt sluta med i dagens läge. Det tog många, många år. Jag har hatat mig själv så länge jag kan minnas, men försöker att undvika att skada mig själv. Fast det sitter så djupt, självhatet. Jag har haft många olika självskadebeteenden och det är svårt att veta hur man lever fri från dem. Jag har ändå kommit en bit i från det värsta. Alkoholen, skärandet, brännandet med cigaretter, skapa enorma blåmärken. Ärren på kroppen påminner en om det som var och vad det helst inte får bli.  Allt det här är inte mycket jämfört vad jag har gått igenom de 10 följande åren.

Kampen pågår ständigt. Det är bara det att den 4 juni varje år blir jag påmind om allt detta. För mycket. För starkt. För det finns där, absolut. Som en utväg. Fast jag försöker hitta alternativ till det destruktiva. Jag försöker.

Sanningen bakom mina frustrationsutbrott

Etiketter

Acceptans, Aggressivitet, Frustration, Gråt, Irritation, Självdestruktivitet, Självmordstankar, Tomhetskänslor, Trichotillomani, Upprörd, Utbrott

När jag får utbrott över någonting över en förändring eller någonting som jag inte klarar av att göra känner jag mig otroligt ensam och annorlunda. Då hatar jag mig själv mer än vanligt. Jag gråter, kan inte andas. Jag gillar inte att erkänna det, men jag slår mig själv – det är går knappt att kontrollera. Jag rycker/drar ut hår, så kallad trichotillomani – förut har jag haft mycket svårare problem med det. Nu är det mest stress och ångest som utlöser det beteende.

Det här låter kanske överdramatiskt för er, men varsågoda – här har ni verkligheten bakom mina utbrott. Jag har i alla fall kommit ur det värsta av mina självskadebeteenden. Jag har väldigt svårt att kontollera mina impulser när jag är mitt inne i ett utbrott. Fast det är nog en bedömningsfråga vad som räknas som självskadebeteende och inte.

Jag har haft ”utbrott” sedan jag var lite. Dunkar huvudet i väggen, gråter okontrollerat, får panik. När jag gick i låg- och mellanstadiet blev jag utkastad från lektioner på grund av detta. När jag blev äldre lämnade jag klassrummet så fort som möjligt. Mina medstudenter har nog alltid varit osäkra hur de skulle bemöta mig, om ni förstår vad jag menar. Tror jag i alla fall.

Nog är jag fortfarande upprörd om hur jag blev bemött när jag var barn, eller ja, i allmänhet. Fast man kan inte ändra på det förflutna, om det som hänt. Tyvärr blir det säkert värre om man försöker förtränga det. Det är bättre att acceptera det, fast det betyder inte att man behöver gilla det.

Reflektion mot allt

Etiketter

Dikter, Existens, Lyrik, Poesi

Ibland vill jag bara fly från mitt förbannade medvetande. Slippa tänka. Inte låta mig påverkas av vad vissa personer tycker. Sluta hata på mig själv. Kanske acceptera att jag inte är bra nog enligt en viss person.

Blodet rinner genom existensen

medvetandet skriker efter

efter en paus

mot ångest

och alla resande tåg

mot huvud mot fönstret

en reflektion

siluett

två svartsminkade ögon

vill ut

men vart?

 

Tankarnas grepp

Etiketter

Ångest, Dikter, Hjärna, Konst, OCD (obcessive-compulsive disorder), Poesi, Tomhetskänslor

Min hjärna är ett udda fenomen

skriker efter något som inte går att ta på

inte alltid samarbetsvillig

skapar ångest över funderingar

känner saker som inte finns

upplever katastrof

där det inte finns någon

river sönder det förflutna 

utan framgång

i tysthet

vet jag inte vad som hände

att kännas vid blödande sår

är bland det sista jag vill

inåt växer tomheten

där ingen ser

Kropp och själ, vill de varandra väl?

Etiketter

Överrörlighet, Dikter, Existens, Fotled, Frustration, Gym, Känslor, Knä, Sjukgymnastik, Trauma

Direkt efter att jag hade ätit frukost tog jag mig iväg till gymmet för första gången på ca 2 månader. Jag kunde självklart inte gå dit när jag hade symtom på covid-19. Det gick helt ok. När jag var hos sjukgymnasten senast så pratade jag med henne om att börja gå till gymmet igen. Då bestämde jag mig för att jag går dit lördag eller söndag. På onsdagar tränar jag hos sjukgymnasten. Träningen är mest inriktad på att stärka mina knän och mina fotleder, som är överrörliga. Det blir främst cykel, crosstrainer och några övningar för benen. Om jag vill köra något mer så får det bli så.

Det kändes som evigheter tills jag somnade i går, men det gick till slut. Hur sov ni? Jag känner mig… Jag vet inte. Ibland vet jag inte hur jag mår. Det är en konstig, odefinierbar känsla. Hur känns det när man mår bra? Hur ska det kännas när man mår dåligt? Hur känns ett normaltillstånd?

Frustrationen skriker det undermedvetna

Andetagen försöker hinna i kapp med tankarna

hjärnans information till kroppen, förgäves

Kropp och själ ska samexistera 

istället skriker som på hjälp, som ett tyst larm

från botten av det som var

Människor och motorik

Etiketter

Aggressivitet, Fotled, Frustration, Irritation, Kaos, Motorik, Perceptionsstörningar, Stimuli

Då var man klar med arbetet hemifrån. Det som väntar nu är städningen. Jag bestämde mig för att ta en lite kul bild så länge. Jag är lite less på att vara så himla trött hela tiden.

Jag har märkte en grej. Nu när jag måste göra hemifrån och inte måste åka fram och tillbaka, alltså exponeras för människor ständigt, får jag inte lika mycket ilska som bubblar under ytan. Jag blir frustrerad när jag jämt är bland människor. De gör så obegripliga saker. Det blir för mycket stimuli, helt enkelt. Med min motorik så kan jag inte ens gå normalt plus att jag har problem med fotlederna – som jag har skrivit tidigare. Jag väntar fortfarande på ortopedtid och de pratar om eventuell operation.

Det är svårt att möta någon som kommer från motsatt håll när man går ute. Otaliga gånger har personen blivit förvirrad över vart hen ska gå, eftersom jag inte vill ta ögonkontakt. Jag orkar inte ta ögonkontakt med folk hela tiden. Då blir jag utmattad. Ja, som alla vet – det är inte lätt att leva med en dold funktionsvariation/funktionsnedsättning.

 

Hjärnan äts upp av tankar

Etiketter

Försörjningsstöd, Huvudvärk, Lugn, MISA, Trötthet, Tvångstankar

Det har hela tiden hänt saker under dagen, både huvudet och i den fysiska världen. Ärligt talat är det skönt att vara ensam.  På förmiddagen var jag på ett jobbmöte. Efter det så var jag och lämnade in mina papper på socialkontoret inför nästa månad. Väl hemma så åt jag lunch och sedan tog jag en promenad med en av mina kontaktpersoner från MISA.

Enligt mig var det bra väder i dag, lite mulet. Det kanske provocerar vissa, men det är så jag tycker. För övrigt sov jag sådär halvdåligt i natt också. När ska det sluta? Jag fick starta dagen med en Alvedon. Är det någon som känner till någon huskur som kan hjälpa mot huvudvärk? (Inte att dricka mycket vatten, för det gör jag redan)

Just nu känner jag mig ganska trött. Hur mår ni? Jag känner mig ändå relativt lugn, med tanke på omständigheterna. Jag tänker mycket, men är inte alltid där. Var är jag? Kanske någonstans där jag kan få lugn. Där min tankevärld inte äter upp mig både inifrån och utifrån. Existens. Befogade tårar. Eller?

Kolla in mitt diktarkiv, förresten.

När man har en ok dag, men lider i det tysta

Etiketter

Huvudvärk, Jobba hemifrån, Mamma, PTSD, Trauma, Trötthet, Vardag

Den här dagen har känts lång, men inte bara på ett dåligt sätt. Dagen har mestadels varit helt okej, men med mycket känslosvängingar – som alltid när det gäller mig. Det är inte alltid det syns utanpå. Nästan aldrig. Jag håller mycket inom mig.

Jag har jobbat hemifrån, som vanligt, fram till på eftermiddagen. Sedan har mamma varit här och hämtat lite papper för att vi sedan tog oss till affären. Efter det har jag mest kollat på olika serier. Just nu är jag mest inne på brottsutredningar.

Nu är jag helt slut, så snart ska jag sova. De senaste dagarna har jag varit rätt trött och haft huvudvärk tidvis. I morgon ska jag träffa en vän, vilket ska bli kul. <3

God natt allihopa! Sov gott

Knuten

Etiketter

Ångest, Borderline, Depressivitet, dissociation, PTSD, Trauma

En bild

en nytagen, som mot glas

det såkallade hotet

mot spegeln

så som du såg ut

i mina minnen

speglar ett trauma

mot glas

reflekterar i min kamera

den jag kunde ha blivit

Ett förflutet nu

Etiketter

Alkohol, Ångest, Depressivitet, Ensamhet, Kaos, PTSD, Självdestruktivitet, Självförakt, Självmordstankar, Trauma

Här sitter jag. Vid mitt skrivbord. Röster från gatan nedanför. I rummet: En hinna av en odefinierbar oro. Som vinden. Är det någon bakom mig? Vill någon mig illa?

Datorn puttrar. Som ett dovt ljud av kaffebryggaren. För det där rummet är så tyst. Små fragment av eko. Tystnar så fort det kommer. Bilarna kör förbi. Eller är det bilar? Så dovt! 

Skratt från gatan. Ibland kanske de skrattar åt mig. Det är en naturlig instinkt hos mig. När det förflutna gör sig påmint. Ärren på armarna. Även om det var långt tillbaka i tiden, så minns jag ändå den smärtan man aldrig skulle gå över. Har den det? Blåmärkena. Som om de aldrig fanns.

Blodet. Det sipprar ur. Tömmer allt på det man trodde var livet. Cigaretterna gjorde så många hål i min hud. Den skriker och smärtan är obefintlig. Som om den aldrig fanns. Som alkoholen mot strupen. En trasig flaska. Eller var det glas?

Fan, jag vill inte minnas