Student 2010: En verklig mardröm

04 torsdag Jun 2020

Posted by Yolanda - Aspergers syndrom - Diktande - Annorlundaskap in Aspergers syndrom, Beroenden, Betydelsefullt, Det som en gång var, Känslomässigt kaos, Medicinering - Psykofarmaka, Psykisk ohälsa, Tänk att jag också kan utvecklas!

≈ 6 kommentarer

Etiketter

Alkoholmissbruk, Anorexi, Ångest, Bipolär, Depressivitet, Destruktivitet, Mani, Självdestruktivitet, Självförakt, Självskadebeteende, Student 2010, Tablettmissbruk

Det är den 4:e juni 2020. För 10 år sedan, exakt, tog jag studenten. Enligt många andra som har tagit studenten är det en viktig dag att komma ihåg. Glädjen, lyckoruset, flaket, studentskivan. För de som ska ta studenten väntar de sig den lyckligaste dagen i hela deras liv.

Jag kände bara smärta. Ingenting var kul. Min psykiska ohälsa var existerande i hög grad. Det sista halvåret innan studenten spårade det ur. Alkohol kombinerat med psykofarmaka – ramlade ner för en rulltrappa – polisen – Maria Ungdom. Anorexi. Stress. Extrem ångest. Bipolär debut – Mani – riskbeteende – psykakuten. Sjävmordstankar. Flera depressioner. Blandade mani/depressiva skov. Folk blev rädda för mig. Gråt på toaletterna i skolan. Självskadebeteende. Bantningstabletter. Alkoholmissbruk. Alvedonmissbruk. Olämpligt beteende, eller vad man ska kalla det. Jag var inlagd på slutenpsykiatrin i bland.

Mitt i allt det här tog jag studenten på naturvetenskapliga programmet med mer än godkänt i snitt. Vad spelar det för roll när man ändå inte vill leva? Jag kritiserade mig själv, men det har jag försökt sluta med i dagens läge. Det tog många, många år. Jag har hatat mig själv så länge jag kan minnas, men försöker att undvika att skada mig själv. Fast det sitter så djupt, självhatet. Jag har haft många olika självskadebeteenden och det är svårt att veta hur man lever fri från dem. Jag har ändå kommit en bit i från det värsta. Alkoholen, skärandet, brännandet med cigaretter, skapa enorma blåmärken. Ärren på kroppen påminner en om det som var och vad det helst inte får bli. Allt det här är inte mycket jämfört vad jag har gått igenom de 10 följande åren.

Kampen pågår ständigt. Det är bara det att den 4 juni varje år blir jag påmind om allt detta. För mycket. För starkt. För det finns där, absolut. Som en utväg. Fast jag försöker hitta alternativ till det destruktiva. Jag försöker.

Sanningen bakom mina frustrationsutbrott

26 tisdag Maj 2020

Posted by Yolanda - Aspergers syndrom - Diktande - Annorlundaskap in Aspergers syndrom, Beroenden, Det som en gång var, Känslomässigt kaos, Psykisk ohälsa

≈ Kommentarer inaktiverade för Sanningen bakom mina frustrationsutbrott

Etiketter

Acceptans, Aggressivitet, Frustration, Gråt, Irritation, Självdestruktivitet, Självmordstankar, Tomhetskänslor, Trichotillomani, Upprörd, Utbrott

När jag får utbrott över någonting över en förändring eller någonting som jag inte klarar av att göra känner jag mig otroligt ensam och annorlunda. Då hatar jag mig själv mer än vanligt. Jag gråter, kan inte andas. Jag gillar inte att erkänna det, men jag slår mig själv – det är går knappt att kontrollera. Jag rycker/drar ut hår, så kallad trichotillomani – förut har jag haft mycket svårare problem med det. Nu är det mest stress och ångest som utlöser det beteende.

Det här låter kanske överdramatiskt för er, men varsågoda – här har ni verkligheten bakom mina utbrott. Jag har i alla fall kommit ur det värsta av mina självskadebeteenden. Jag har väldigt svårt att kontollera mina impulser när jag är mitt inne i ett utbrott. Fast det är nog en bedömningsfråga vad som räknas som självskadebeteende och inte.

Jag har haft ”utbrott” sedan jag var lite. Dunkar huvudet i väggen, gråter okontrollerat, får panik. När jag gick i låg- och mellanstadiet blev jag utkastad från lektioner på grund av detta. När jag blev äldre lämnade jag klassrummet så fort som möjligt. Mina medstudenter har nog alltid varit osäkra hur de skulle bemöta mig, om ni förstår vad jag menar. Tror jag i alla fall.

Nog är jag fortfarande upprörd om hur jag blev bemött när jag var barn, eller ja, i allmänhet. Fast man kan inte ändra på det förflutna, om det som hänt. Tyvärr blir det säkert värre om man försöker förtränga det. Det är bättre att acceptera det, fast det betyder inte att man behöver gilla det.

Ett förflutet nu

06 onsdag Maj 2020

Posted by Yolanda - Aspergers syndrom - Diktande - Annorlundaskap in Aspergers syndrom, Beroenden, Känslomässigt kaos, Kreativitet, Psykisk ohälsa, Vackert

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Alkohol, Ångest, Depressivitet, Ensamhet, Kaos, PTSD, Självdestruktivitet, Självförakt, Självmordstankar, Trauma

Här sitter jag. Vid mitt skrivbord. Röster från gatan nedanför. I rummet: En hinna av en odefinierbar oro. Som vinden. Är det någon bakom mig? Vill någon mig illa?

Datorn puttrar. Som ett dovt ljud av kaffebryggaren. För det där rummet är så tyst. Små fragment av eko. Tystnar så fort det kommer. Bilarna kör förbi. Eller är det bilar? Så dovt!

Skratt från gatan. Ibland kanske de skrattar åt mig. Det är en naturlig instinkt hos mig. När det förflutna gör sig påmint. Ärren på armarna. Även om det var långt tillbaka i tiden, så minns jag ändå den smärtan man aldrig skulle gå över. Har den det? Blåmärkena. Som om de aldrig fanns.

Blodet. Det sipprar ur. Tömmer allt på det man trodde var livet. Cigaretterna gjorde så många hål i min hud. Den skriker och smärtan är obefintlig. Som om den aldrig fanns. Som alkoholen mot strupen. En trasig flaska. Eller var det glas?

Fan, jag vill inte minnas