En grupp människor. Ekot. Pratet. Det värsta: Småpratet. Molnen seglar förbi, men i själen gör det ont.
Jag har svårt att umgås med mer än en person. Det krävs för mycket energi och fokus. Om jag böjar dagdrömma mitt i en konversation bara för en kort stund, så är jag ensam. Det skaver. Då existerar jag bara i en bubbla. Stress. Ångest. Inre skrik. Jag vill skrika och gråta rakt ut, men det går inte.
Ensamhet för mig handlar om att jag känner av den starkt bland flera människor, men inte så mycket när jag umgås med EN person. Om jag sitter och pratar med en vän och någon annan plötsligt kommer in i samtalet – då känns det som att det är kört. Det är lite annorlunda med familjen, eftersom jag är så van att umgås med dem.
Annonser
