Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gatulyktor lyser upp det kring dem. Resten då?

I dag känns det aningen mörkt. Både i huvudet och i lägenheten. Inte för att jag inte har tänt några lampor, men det känns mörkare. Även om jag har öppnat persiennerna på en sida. Vad spelar det för roll? Det börjar skymma ute. Fast jag får inte bli för trött i huvudet, för om ca en halvtimme har jag schemalagd städning. Som varje torsdag.

Jag känner mig som sagt lite mörk i hjärnan. Kan man ens säga så? Det kan man väl. Jag skrev det nyss. Jag är livrädd för fler avslag från olika håll. Vi på Dynamo förlag väntar på ett beslut om projektmedel. Jag måste söka om sjukersättning – tänk om inte det går igenom. Det jag tror en del vet om mig, som känner mig privat, är att jag oroar mig för mycket för saker jag inte kan styra över. Ofta är jag så orolig att jag får svårt att befinna mig i det förbannade, omtalade nuet. Fast vill jag verkligen vara i nuet? Inte alltid. Vem vet?

Även om de saker jag nämnde i stycket innan är befogade att oroa sig för, så är det inte där det slutar. Det slutar aldrig och min hjärna kommer sannolikt att explodera. Som ett skrik. Ibland känns det verkligen så. När allt faller isär. Då man måste bära ett lass med Loka crush. Lite för tungt. Allt faller till marken. Eller genom metall. Kortslutning.

Ja, ni förstår varför det är livsviktigt för mig att vila ofta. Annars går jag sönder.