Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

Jag känner mig distraherad av mina tankar. För mycket. Nyss var jag på gång att göra matlådor och sedan ringde ett samtal. Strax efter det ryckte jag nästan till när jag insåg att jag glömt mat på spisen. Aningen förvirrande. Min hjärna försöker fly från ångest, men lyckas bara halvdant.

Fast jag sov bra i natt, så känner jag mig inte riktigt utvilad. Som att jag inte riktigt var närvarande i sömnen. Kanske. Jag känner mig … Som att mig personliga stalker är ångesten. Den väntar runt hörnet, rent bildligt. Varje fotsteg, varje andetag, varje hjärtslag. Åtminstone i perioder, även om förklaringen (det kursiva) var något klyschig.

Klyschornas dans? Inte min blogg. Det passar väl inte min personlighet. Ofta är det standard att man ska vara ”bra” om någon frågar hur man mår. Speciellt om det är någon man inte har en nära relation till. Jag har alltid haft problem med den sociala regeln, för att jag inte förstår varför man ska ljuga om hur man mår. För så reagerade jag när jag insåg vad jag betydde. Samband i det så kallade sociala spelet är en enorm tankeställare för mig. Nu säger jag något neutralt – att det funkar, är okej, flyter på – om jag får frågan, men inte vill prata om det.