Etiketter

, , , , , ,

”På nåt sätt hittade jag en tom korridor
Jag gick in där och ville aldrig, aldrig därifrån
Den här känslan av att allting där var viktigt
Ja, känslan av att allting skiner
En silverflod”

– Thåström (2017)

Jag är så förbannat trött. Psykiskt och fysiskt. Fast tankarna är som tung luft. Fram och tillbaka. Som en pendel i takt med ekot. Ojämnt. Ingen sjunger som Thåström. Så är det.

Snabbt. Tankeflödet. Vad händer utanför fönstret? Vet inte. Jag orkar inte öppna. För – vad spelar det för roll? Okej, nu spårade det ur. Kanske alla coola kids på sina elsparkcyklar. Efter kl 22 kommer alla från krogen. Då blir alla utkastade istället för en… Eller några. Tegnells mamma? Äh. Vem vet?

Nu kommer frosten. Eller? Jag är inte så uppmärksam på sånt. Fast det är något fint med det. Gråskalan. Stilla – kanske för stilla? Svarta tårar med ett vitt stygn.