Etiketter
Gråta, Känslor, Kent, Kroppsspråk, Mannen i den vita hatten, Mental flykt, Socker, Tårar
”ingen, ingen, ingen hör” – Kent, Socker
Ibland känns det verkligen som mitt inre skriker så förbannat efter hjälp, men det är ingen som hör. Det är först som min kropp börjar balla ur som ALLA ser. Då är det tydligen så att jag är en klantig missbrukare istället. Nej, jag kanske inte är den smidigaste vålnaden som jorden… Fast det kan ju höra till när man har Aspergers syndrom.
”jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns” – Kent, Mannen i den vita hatten
Hur ser ni vad någon annan känner när ni försöker läsa deras kroppsspråk? Eller hur reagerar du? Intressant fråga, tycker jag. Det vore spännande hur ni tänker gällande den.
Jag visar känslor omedvetet. Det brukar inte vara svårt att se på mig om jag är trött. Dock saknar jag att kunna gråta ut när jag är ledsen istället för att fly. Skumt, för det här med att gråta var en av de saker jag hatade hos mig själv när jag var yngre.
Mitt krypin skriver:
Som högkänslig empat är mitt nervsystem vidöppet hela hela tiden. Vet oftast när någon mår dåligt innan personen ifråga riktigt förstått att jag gjort det. Rakt in i min innersta kärna av mig, hamnar allas smärta, fysisk som psykisk. Där skaver det tills jag lagat vad som fattas den som har ont eller åtminstone gjort allvarliga försök att lösa problemet. Det här har ställt till det rejält genom åren eftersom jag alldeles för några månader sen förstod att jag hsp/empat. Men det är fortfarande på samma sätt med själen men jag försöker lära mig leva med mig och köra mig att hantera mig.
GillaGillad av 1 person
Marie - Skriver om livet skriver:
Gråta behöver man ibland.
Jag lägger mycket tid på att försöka tyda andras kroppsspråk, ibland lyckas jag, ibland inte. Får ofta höra att jag är något av en ”öppen bok” när det gäller mina egna känslor men jag tror att de flesta ändå inte ser vad som försiggår inom mig på riktigt…
GillaGillad av 1 person
Write4Joy skriver:
Med åren har jag låtit mig vara lyhörd och empatisk mot mig själv. Att stanna upp då och då för att lyssna på vad som händer inombords. När den inre rösten är oschysst helt enkelt tysta den och hitta den andra mer förlåtande rösten. Vet med mig att vi alla är ofullständiga på något vis. Men, jag vet ännu bättre hur magiska vi är som människor om vi inte dömer oss själva för hårt.
Resultatet är att jag har ett mera öppet och förlåtande sinne. Jag tar inte åt mig av andras dåliga dagar och låter inte andras negativa känslor grumla min frid. Däremot kan jag känna med andra och förstå deras problem. Det jag fortsatt medvetet jobbar med är att inte vara dömande. Även om någon har en dålig dag/dåligt beteende försöker jag tänka att den personen säkert har en massa goda sidor alla andra dagar. Funkar inte det försöker jag tänka att jag respekterar den andra just för att den är en tänkande, kännande, människa precis som jag.
För egen del känns det livsviktigt att få känna och tänka inom sig, utan att behöva ”passa in” i någons referensramar.
Jag återvänder ofta till din blogg och läser dina kloka tankar om livet. Lär mig mycket om hur det är att leva med en diagnos.
GillaGillad av 1 person
Yolanda - Aspergers syndrom - Diktande - Annorlundaskap skriver:
Vad kul att du gillar min blogg! Tack för att du delar med dig. :) kram på dig
GillaGilla