Etiketter

,

Jag känner ofta en inneboende frustration. Över vad, undrar i kanske? Över allting, säger jag då. Att inte alltid få rätt hjälp inom psykiatrin/habiliteringen, som exempel. Över att inte alltid bli förstådd.

Jag lever alltid i ett känslomässigt kaos. Att aldrig veta riktigt exakt vad jag känner eller varför. Mår jag bra eller dåligt? Eller någonting mitt emellan? När skriker ångesten inombords? Har jag fysiskt ont någonstans? Vad kommer alla blåmärken i från? Varför har jag ett rivsår på kroppen? Varför kollar alla på mig? Vad har jag gjort för fel? Varför svarar inte personen direkt när jag skickar sms:et. Jag kan kolla på så här hur länge som helt…

Frågorna är alltid fler än svaren…

Är det bara jag som tänker så här? Let me know!