Etiketter

, , ,

Nu kommer jag att skriva om någonting som är som en skräck för mig. Att vara ensam. Man måste prata om problem. Det tror jag på.

Om jag inte har någon agenda för dagen mår jag dåligt. Jag känner mig instängd. Ut i friska luften. Det behöver jag. Då känner man sig levande – inte skräckslagen. Vissa saker väljer jag att inte ta upp här. De är för privata, anser jag. Eller är det så? Kanske – kanske inte.

Ensamheten är ett hål utan botten. Man måste kravla upp därifrån.En önskan om man att inte hamna där. För gott. Både på gott och ont. Dagen – som den är. Acceptans. Lycka. Ångest. Livet – där jag är. Poeten. Skrik från detta hål. Att alltid behöva vara någonstans eller med någon. Att flänga mellan tunnelbana, pendeltåg och buss. Med mera. Nästa: T-centalen. Byte till…

Stockholm. Mitt hem. När jag blev 18 år kände jag mig trygg i innerstaden, närförorterna och förorterna. Jag flydde. För att slippa vara ensam. Bipolariteten. Ångesten. Självskadebeteendet. Ätstörningen. Alkoholen och missbruket.

Ett inlägg från mig till er

Annonser