Etiketter

, ,

Jag sitter just nu och lyssnar på en av Kents senaste album – Jag är inte rädd för mörket (2012). Blickar tillbaka till julen 2012, som var helt jävla misär. Jag var väldigt sjuk i OCD (tvångssyndrom) och var inne i en djup depression. Just då hade jag permission från avdelningen jag låg inne på och hade nyss flyttat till det LSS-boendet. Jag flyttade in den 15:e december 2012 och blev inlagd den 21:e december 2012. Den 1:e januari 2013 åkte jag tillbaka dit. Mina föräldrar och jag pratade med personalen där. Mamma grät. Jag försökte trösta.

Fram tills den 15:e februari 2013 kämpade jag för min överlevnad på det boendet, även om jag mest av allt ville dö. Varje vardag när är jag satt på bussen till min dagliga verksamhet önskade jag bara att den skulle krocka eller köra hårt ner i diket, så att jag bara fick möta döden. Det datumet jag nämnde i början av detta stycket skjutsade mina föräldrar in mig till psyket och jag kom aldrig tillbaka till det boendet igen.

Efter två månader inlagd med botad depression flyttade jag till det boendet jag bor nu.