Etiketter

, , ,

Det tog ett tag för mig att förstå att jag har OCD. Jag vågade inte berätta för någon om mina tankar. Det var för vidrigt, helt enkelt. Smärtsamt att inse, acceptera, leva med. Det blev bara värre och värre, fast det stannade lite när jag valde att berätta för en person jag har förtroende för. Tvärrr har jag så svår OCD nu att jag inte kan bo hemma. Det är därför jag är på avdelningen. De experimenterar med mediciner. Jag orkar inte berätta vilka mediciner jag går på just nu. Kanske i framtiden, när medicineringen blir mer permanent. Jag kan inte leva längre. Fast jag har lärt mig lite sätt själv för att ibland kunna urskilja tvångstankarna. Dels kommer i alltid i vissa situationer, även om de är väldigt konstanta.

Min sjukdom har gjort att jag har ryckt ut mer än hälften av mitt hår. Tidigare även ögonbrynen, men nu har jag gjort mig av med min pincett. Förut ryckte jag även ut hår på armarna. Jag vill helst inte gå in mer på de destruktiva tvången. Det gör för ont.

Nästan hela tiden har jag tvångstankar. De tar all min energi. Saker som att gå på toa, duscha och byta kläder är helvetet för mig. De situationer som jag nyss nämnde är bara en bråkdel av vad jag får stå ut med varje dag. Min diagnos Aspergers syndrom gör också att tvångstankarna blir verkligare och mer konkreta.

Jag berättar inte det här för att ni ska tycka synd om mig eller för att jag ska få uppmärksamhet. Det skiter jag fullständigt i. Jag vill bara ha förståelse.