Etiketter

Ett förtvivlat skrik skär genom den stärnklara natten. Kvävt, frustrerat, tomt.

Flickan står ute på en grön äng, lämnad i sommarnattens våld. Ensamheten äter upp henne inifrån. Hon vet inte om hon vill leva eller dö, men ångesten över ovissheten är ett faktum.

Inget svar.

Hon sätter sig på det daggvåta gräset. En blomma – rosa, vissen, skör. En tår trillar ner, förändrar blommans färg. Den sorgsna, svarta blomman är fortfarande vacker – trots att den bytt skepnad. Flickan river sönder blomman samtidigt som hennes tårar rinner, obehärskat.  Den vita klänning hon bär fläckas bit för bit, för varje tår hon fäller.

Fortfarande inget svar.

Rastlösheten är en av hennes trogna följeslagare. Hon springer över ängen och snubblar över en rot. Än en gång fäller livet krokben för henne. Ett av hennes många sår på armarna har skrapats upp. Röda droppar faller ner på hennes hud och hennes en gång vita klänning. Inga tårar faller nerför hennes kinder. Allt hon kan känna är tomhet. Utan hämningar försöker hon skapa blåmärken på sin redan trasiga kropp. Aldrig får den läka.

Hon ger upp hoppet på att någon ska besvara hennes skrik, utan lägger sig på marken och låter natten sluka henne.