Etiketter

Det är så otroligt jobbigt med nya människor.

Idag skulle jag ha träffat en kille som verkar gilla mig, men jag vet inte om jag gillar honom. Förslaget att vi skulle ses kom väldigt impulsivt från min sida strax efter midnatt. När jag skulle åka ifrån familjen för att träffa honom började jag gråta och kunde inte sluta. Jag pratade lite med mamma och pappa om det. Om allt som var jobbigt med att träffa honom. Sedan bestod hela tågresan av beslutsångest – ska jag träffa honom eller ska jag inte göra det?

Jag funderade hela tågresan. Det fanns båda fördelar och nackdelar med båda valen. Den största nackdelen med att träffa honom skulle vara att jag mådde ännu sämre. En fördel skulle dock vara att jag kunde ha tagit chansen att utmana en av de saker jag tycker är jobbiga – att träffa människor som jag knappt känner (speciellt killar). De tycks alltid vara ute efter något, men tyvärr så var den största nackdelen med att inte träffa honom skam/skuldkänslorna (detr var ju faktiskt min idé). Fördelen med att inte träffa honom skulle förvisso vara att jag faktiskt skulle ha en chans att validera (bekräfta) mitt mående, vilket är något man har chans att öva på i DBT. Så frågan blev (när jag nu tänker tillbaka): Ska jag ta den chansen?

Mitt val blev att inte göra det. Det kändes väldigt jobbigt redan då – innan. Jag hade bara ångest, ångest, ångest. Inte ens när tåget hade kommit halvvägs in till stan hade jag slutat gråta. Sedan sa jag att inte orkar ses, för att jag inte mår så bra. Då kände jag mig som en hemsk människa.

Nu känns det lite bättre.

/Y,