Idag var det sista gången på min lunchgrupp. Jag var ganska avstängd, visade inte så mycet känslor överhuvudtaget. Egentligen hade ångestspökena invaderat mig och jag hade undrat hur jag skulle klara av resten av dagen utan att vara självdestruktiv. Vi i gruppen bytte nummer i alla fall, så det gjorde det lite lättare att gå. Men fy skäms på mig för att jag inte ens sa hejdå till hon som leder lunchgruppen, ty hon ska gå i pension. Jag har ju gått i två en hennes grupper i över ett år. Men tyvärr så kan jag inte hantera avsked på ett bra sätt, så det får vara så här – bara att acceptera för min del.
När jag kom in genom min port insåg jag att jag fortfarande inte hade tvättat, trots att jag hade bokat tid redan i söndags (men inte bokat av den). Det var ju en skitdag – så vad skulle jag gjort liksom? Jag kollade om det fanns några tider idag, för jag kände att jag behöver något att sysselsätta mig med idag för att skingra tankarna. Tänkt och gjort (om man nu kan säga så, haha!). Tiden som är 14-18 hade det redan gått en timme på, men jag tog den för det var ingen där. Den som är 18-22 var upptagen, men det var ju ändå bra att jag fick göra något just nu – om ni förstår hur jag menar. Jag vill få saker gjorda när impulsen kommer – inte om några timmar när den är long gone.
Nu mår jag lite bättre än förrut. En kompis från gymnasiet som jag inte har träffat på över ett år hörde av sig idag och ville ses snart. Jag måste säga att jag blev väldigt glad! Sådant är alltid kul. Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå att det finns människor som faktiskt vill träffa mig. För mig finns det alltid en massa misstankar och paranoida tankar kring det, men nu ska jag försöka strunta i dessa tankar och träffa henne. Det är det jag egentligen vill – och då är det det jag ska göra.
/Y,