Det genomskinliga formas

Etiketter

, ,

Kylans ljus

mot gatlyktorna 

där parken ekar

mot tomma burkar

där de silverfärgade 

gråter över ondskans kaos

kvava snöflingor

där befriande regndroppar

lämnar avtryck i min 

odefinierbara själ 

som spåren där vi redan gått

Premiär: Blogglista, sk ”Me time”-tag!

Etiketter

, , ,

Jag tänkte göra en ”Me-time”-tag i dag, för att ni ska få en inblick i vad jag gör när jag är ledig! Då utgår jag från den senaste veckan.

  1. Vad tittar du på eller läser på din egentid? Grannfejden, Dr Phil
  2. Vad har du på dig på din egentid? Mjukisshorts, trosor, linne, BH
  3. Vilka är dina egentids skönhetsprodukter? Indy beauty, Alba Botanica
  4. Favorit nagellack just nu? Svart
  5. Vad äter/dricker du under din egentid? förutom direkt mat, så föredrar jag Loka Crush, naturgodis
  6. Favorit ljus just nu? Doftljus kombinerat med rökelse (haha, som inte är ett doftljus…)
  7. Har du någonsin egentid utomhus? Ja. Promenader
  8. Skulle du någonsin gå på bio själv? Klart jag kan. Men varför? Det är massor med folk där. Inte egentid enligt mig. Varför betala för att bli utmattad? Haha.
  9. Favorit online butik? e-ciggbutik! :D
  10. Något mer? Vad mer gör du under din egentid? Lyssnar på musik, bloggar, skriver

 

Jag hittade denna lista här

Var detta intressant, kul eller tråkigt? Let me know! <3

Student 2010: En verklig mardröm

Etiketter

, , , , , , , , , , ,

Det är den 4:e juni 2020. För 10 år sedan, exakt, tog jag studenten. Enligt många andra som har tagit studenten är det en viktig dag att komma ihåg. Glädjen, lyckoruset, flaket, studentskivan. För de som ska ta studenten väntar de sig den lyckligaste dagen i hela deras liv.

Jag kände bara smärta. Ingenting var kul. Min psykiska ohälsa var existerande i hög grad. Det sista halvåret innan studenten spårade det ur. Alkohol kombinerat med psykofarmaka – ramlade ner för en rulltrappa – polisen – Maria Ungdom. Anorexi. Stress. Extrem ångest. Bipolär debut – Mani – riskbeteende – psykakuten. Sjävmordstankar. Flera depressioner. Blandade mani/depressiva skov. Folk blev rädda för mig. Gråt på toaletterna i skolan. Självskadebeteende. Bantningstabletter. Alkoholmissbruk. Alvedonmissbruk. Olämpligt beteende, eller vad man ska kalla det. Jag var inlagd på slutenpsykiatrin i bland.

Mitt i allt det här tog jag studenten på naturvetenskapliga programmet med mer än godkänt i snitt. Vad spelar det för roll när man ändå inte vill leva? Jag kritiserade mig själv, men det har jag försökt sluta med i dagens läge. Det tog många, många år. Jag har hatat mig själv så länge jag kan minnas, men försöker att undvika att skada mig själv. Fast det sitter så djupt, självhatet. Jag har haft många olika självskadebeteenden och det är svårt att veta hur man lever fri från dem. Jag har ändå kommit en bit i från det värsta. Alkoholen, skärandet, brännandet med cigaretter, skapa enorma blåmärken. Ärren på kroppen påminner en om det som var och vad det helst inte får bli.  Allt det här är inte mycket jämfört vad jag har gått igenom de 10 följande åren.

Kampen pågår ständigt. Det är bara det att den 4 juni varje år blir jag påmind om allt detta. För mycket. För starkt. För det finns där, absolut. Som en utväg. Fast jag försöker hitta alternativ till det destruktiva. Jag försöker.

Mitt solfejs

Etiketter

, , , , , , , , , , , , ,

thumbnail_IMG_20200603_143309

I natt sov jag 11 timmar, vilket var välbehövligt. Jag blir helt slut av nedtrappningen av Iktorivil. Det är onsdag i dag, så det innebär att jag inte har jobbat. Som vanligt går jag till sjukgymnasten. Tur att det hjälper att träna när man har mensvärk!

Efter träningen hos sjukgymnasten tog jag en promenad (bilden ovan är därifrån). Jag kände för det. Både promenaden och bilden, alltså. Skämt åsido. Eftersom jag är så ljuskänslig kan jag inte kolla mot solen, ens om det är lite ljust.

Just nu mår jag ok, men ångesten och stressen äter upp mig ibland. Rätt vanliga nedtrappningssymtom på benzodiazepiner. Sömnen känns inte alltid säkrad. Jag är alltid rädd att jag inte ska kunna somna. Jag vill att detta ska gå över.

Well, vad har ni gjort i dag? Förresten: vad gör ni om ni inte kan sova? (jag behöver tips)

 

 

Tårarnas fragment, då ångest var rött

Etiketter

, , , , ,

Din ångest

mot min

glaskärvor mot

skärrade droppar av blod

känslor äter upp min jordglob

gnistrande frustration

iskalla tårar mot silvriga kinder

 som varma

men förlorar existens

färglösa hårtestar

klistrar mot

mascaradränkta ögon

där din blick refekteras

bara tomhet

svart

som vinröd kol

Hjärnan är i blåsväder – Iktorivil

Etiketter

, , , , , , ,

Nedtrappningen av Iktorivil har varit tuff hittills. Ja, det är benzodiazepiner – vad hade jag väntat mig? Jag har haft den medicinen sedan början av 2013. En tid jag helst vill glömma. Då Iktorivil och Anafranil räddade mig från helvetet.

Sömnen känns inte säkrad direkt. Mitt humör svänger värre än vanligt, speciellt när jag inte är ensam. Ångesten äter upp allt och mörkret är inte långt borta. Egentligen är jag mest trött – utmattad. Frustrerad. Kan inte detta sluta? Det är bra att OCD:n inte har blivit värre. Fast det här är i alla fall bättre än när jag ofrivilligt blev av med Anafranil i ca 1 månad – den var slut på marknaden just då.

Är det någon av er läsare som har erfarenhet av att trappa ner benzodiazepiner?

Runt hörnet väcks ekot från då

Etiketter

, , , ,

hårda solstrålar när

mot daggvått glas

som om snön bara var

runt hörnet

precis som den blodröda skuggan 

väntar nära den tårögda siluetten

som ekon mot de sminkdränkta ögat

när smärtan blir till känsla

då kritvita tänder

ler mot det den trodde var det förslutna

begraver sanningen i botten av skrik

då allt faller mot avgrunden

 

 

 

 

 

 

 

Från doftljus till drinkglas? Hell yes!

Etiketter

, , , ,

I morse och under förmiddagen var jag lika trött som jag var i går trots 10-11 timmars sömn. Fast jag behövde det. Natten innan sov jag för lite och för dåligt.

Till slut orkade jag ta mig ut på en promenad, vilket var väldigt skönt. Det känns bra att man inte behöver oroa sig för att bli svettig, eftersom jag ändå skulle duscha efteråt. Jag gillar inte att behöva bestämma mig för att duscha eller inte. Det tar för mycket energi. Beslut är någonting jag tycker är väldigt jobbigt, stora som små.

thumbnail_IMG_20200530_140743

När jag kom hem fixade jag en alkoholfri drink.

thumbnail_IMG_20200530_151437

Det där ”glaset” var en doftljushållare förut. Jag tycker att den fungerar bra som glas också. Tycker ni också att det är kul att återanvända saker? Jag förstår inte varför man ska göra sig av med saker som kan passa som någonting annat.

Den här dagen blev bättre än jag först trodde. Eller – den blev ok. Det var tur att jag tog mig ut. Vad har ni gjort i dag?

 

Frustrationen över min kropps fungerande

Etiketter

, , , , , , , ,

När jag kom hem i dag var jag helt slut. Jag har ont i munnen, ont i kroppen – överallt och skoskav. Varenda steg känns tungt som bly. Benen har knappt orkat bära mig. Nu, i skrivandets stund, har jag små domningar i ansiktet (vad kallar man det, egentligen?) – som jag får vid stress. Jag orkar nästan inte ens ta mig runt i lägenheten. Kroppen skriker i från.

Ni som läste inlägget innan vet att jag har sovit för lite i natt. Förmodligen beror det på nedtrappningen av Iktorivil (se länken!).

Det känns ibland som att jag inte orkar tillräckligt. Ja, jag vet att det är OK. <3

 

Nedtrappning av Iktorivil: rubbad sömn

Etiketter

, , , , , , ,

Jag är helt slut och har varit vaken sedan 5. Under natten har jag vaknat flera gånger, tror jag. Antagligen beror detta på att jag bara tar Iktorivil varannan dag nu. Detta sömnmönster är inte normalt för mig.

Min muntorrhet börjar bli ett stort problem. Jag har i stort sett alltid en halstablett i munnen och får ångest när de är slut. Nu har det nått knasiga nivåer då jag har ont i munnen på grund av detta. Om lite mer än en vecka ska jag till tandläkaren och kolla upp det. Jag dricker redan mycket vatten.